Brandr

Kalle Olsson skrev igår en ledare på Länstidningen med rubriken ”Vem ska obamafiera Svrige?”. Ja, han klarar inte att stava sitt eget lands namn bättre än så. Kanske är det i solidaritet med alla de ”nysvenska” elever som rapporterats sänka landets skolresultat till en ny bottennivå detta år? Låt oss hoppas att det ligger mer välmening än ovett i hans prestation.

Det är värt att läsa ledaren enbart på grund av att det vid dess sida finns en ruta märkt med rubriken ”Fakta” där det enbart presenteras en massa uppenbart politiskt tyckande i stil med att världsekonomin endast kan räddas om världens länder underordnar sig USAs ledning, och att skattesänkningar är detsamma som att bränna upp pengar. Som om det fortfarande finns någon i Sverige som tror på att ekonomin stimuleras om staten tar ifrån folk deras pengar… Det går inte att säkert avgöra om ”Fakta-rutan” är ett skämt i glad 1 April-anda eller är allvarligt menad. Den enda äkta fakta i ”Fakta-rutan” är ordsekvensen ”mitt i denna röra reser sig Gordon Brown och Barack Obama som de två tydligaste förespråkarna av en aktiv saneringspolitik”. Ur stridens röra reser sig alltså två hjältar, det är nästan som man kommer att tänka på Ajax och Akilles utanför Trojas murar…

USAs och Englands logiska allians

Om man bortser ifrån den manipulativa värdeladdningen är dock grunden i ordsekvensen helt korrekt, dock nämns inte logiken i skeendet, nämligen att det är just i dessa två länder som de internationella bankerna har störst makt över politikerna och att det är dessa internationella banker som har mest att tjäna på ”saneringspaket”. Inte minst tjänar bankerna på saneringspaket eftersom de tusentals miljarderna inblandade inte kan tas ur fickan på någon skattebetalare utan helt fräckt måste skapas ur tomma intet i form av banklån med tillhörande ränteinbetalningar. Alla dessa nya pengar gör givetvis de gamla pengarna folket har arbetat ihop mindre värda, så folket får betala dubbelt, dels i kommande inflation och dels i form av skattefinansierad ränta till bankerna. Bankerna i sin tur tjänar dubbelt på ”saneringspaketen”, dels blir de ”sanerade” istället för likviderade vilket hade varit fallet i ett hederligt samhälle med demokratiskt innehåll och dels får misslyckade bankdirektörer några miljarder extra i ränteinkomster och säkert också bonusar för att de lyckats manipulera politiker och ledarskribenter så bra.

Som exempel på detta skall jag ta ett kort exempel: En populär retorik numera är att ”bankerna har fått alldeles för fritt spelrum, nu måste politikerna gå in och reglera”. Tveklöst är det så att vårt finansiella system är skapat i första hand av bankdirektörer och inte av politiker, och att detta är anledningen till att det är så skurkaktigt. Men alla som har sett på nyheterna någon gång det senaste året är medvetna om att ”Finanskrisen” operativt sett hade sin början i ”Bolånekrisen”. En grundförutsättning för bolånekrisen var att banker och mäklare precis som i Sverige spekulerat upp bostadspriserna så att i princip alla som ville köpa en bostad var tvungna att låna pengar och betala ränta till bankägarna. Men det som verkligen fick Bolånebomben att brisera var att staten gått in och tvingat bankerna att låna ut pengar till människor som inte förstod sig på ekonomi.

Det hela började på 90-talet med att bankerna lobbade mot Clinton-regeringen att stifta lagar så att de kunde tjäna mer pengar. Men de sa inte ”låt oss göra fler människor till vårat boskap och mjölka dem på pengar”. Istället sa de ”det finns ett strukturellt förtryck. Fattiga minoriteter (icke-vita) äger inte sina bostäder och tillåts inte få bolån”. Resultatet blev att Bill Clinton i all välmening stiftade lagar som i praktiken tvingade banker att låna ut pengar till människor med urvalet att de skulle ha rätt hudfärg och känna sig lagom förtryckta. Att de skulle arbeta och ha betalningsförmåga var inte nödvändigt. Inte heller var det nödvändigt att de förstod sig på ekonomi, för enskilda banktjänstemän påstod sig göra detta och garanterade att om de arbetslösa köpte hus, belånade dessa och köpte fler hus, så skulle de kunna tjäna mycket pengar på att bostadspriserna hela tiden ökade.

Taktiken att spela på båda lagen

Givetvis var detta ett pyramidspel som de flesta förlorade. Precis som i Vredens Druvor drev bankerna sedan folk från sina hem och skapade ett vilset proletariat som ropade på ”Change”. Det mest vulgära i detta är att samma människor som ställde till med allt genom välmenande regleringar och en politik som konstant går ut på att sätta den svage på piedestal nu skyller ifrån sig och påstår att de själva besitter lösningarna. Förvisso är denna taktik att ”spela på båda lagen” inte något nytt för de internationella bankirfamiljerna. Vi kan med fördel minnas exempelvis den ”svenska” familjen Aschberg som finansierade den ”ryska” revolutionen och sedan tjänade pengar på banklån till de krigförande staterna i det resulterande världskriget.

Det som behövs är inte ytterligare regleringar i ett anti-demokratiskt och folkfientligt finansiellt system, utan likvidering av olönsamma banker och företag samt politiker med ideer om hur samhället i framtiden skall vara organiserat till folkets gagn.

”Build a Homeland or die trying – David Lane”

Mexicos integrering i USA

”I have proudly affirmed that the Mexican nation extends beoynd the territory and close by its borders and that mexican migrants are an important – a very important – part of it.”
Ernesto Zedillo, Mexicos president, 1997

Mexico håller på att integreras i USA. Men för att genomföra denna integration krävs hårda tag. Mexico lider nämligen av den sjukdom som är typisk för just USA’s allierade i Latinamerika – det är till stora delar ett laglöst land. Medan ”Plan Colombia”, som ni kan läsa i John Kerry’s dialog med Hillary Clinton, inte alls har minskat droghandeln utan enbart haft effekt på de väpnade grupper i Colombia som just motsätter sig USA’s inflytande över landet, måste ”Plan Mexico” av nödvändighet fokusera mer på de renodlat kriminella aktörerna. Därmed inte sagt att ”War on Drugs” i Mexico verkligen kommer att bli ett krig mot knarket, men sannolikt kan vi förvänta oss ett krig mot de kriminella organisationer, karteller om man så vill, som livnär sig på bland annat handel med knark och människor. En ”Colombiasering” av Mexico är alltså att vänta med ökade politiska spänningar då kartellerna för sin överlevnad tvingas börja bedriva politik och militären vänder gevären mot den egna civilbefolkningen.

Plan Mexico

För att kongressen skulle godkänna ”Plan Mexico”, eller ”Merida Initiative” som den också kallas, krävdes att Mexicos president Calderon visade framfötterna och började rensa Mexico från de kriminella element som inte jobbar till USA’s fördel. Detta har av Calderon kallats ”Operation Clean-Up” och har dels inneburit en Kafka-liknande situation för de många högt uppsatta mexicaner inom militären och polisväsendet som har arresterats efter hemliga vittnesmål av USA-kontrollerade vittnen med skyddad identitet. Dels har det inneburit regelrätta strider med människor i och kring den organiserade brottsligheten och slummen i Mexico. Det har gått så långt att the U.S. Joint Forces Command nu skriver i sin Joint Operating Environment (JOE 2008) rapport:

”In terms of worse-case scenarios for the Joint Force and indeed the world, two large and important states bear consideration for a rapid and sudden collapse: Pakistan and Mexico.
[...]
The Mexican possibility may seem less likely, but the government, its politicians, police and judicial infrastructure are all under sustained assault and press by criminal gangs and drug cartels. How that internal conflict turns out over the next several years will have a major impact on the stability of the Mexican state. Any descent by Mexico into chaos would demand an American response based on the serious implications for homeland security alone.”

www.elpasotimes.com: Could Mexico collapse?

Märk de ”ryska” undertonerna i den sista meningen i citatet ovan… Lägg även märke till omröstningen på elpasotimes: för närvarande har 63% av över 24 000 svarat ”Yes, the drug lords are taking over”

Rent praktiskt kommer ”Plan Mexico” att innebära en infiltration av USA-agenter i den mexicanska byråkratin, där mexicanska agenter måste underordna sig USA’s regler och tester, bland annat lögndetektortester. Den kommer också att innebära en ”EU-anpassning”, eller USA-anpassning rättare sagt, av de mexicanska lagarna och sannolikt också en underordning av den mexicanska underättelsetjänsten. Den mexicanska logistiken kommer också att USA-anpassas eftersom Plan Mexico kommer att innebära stora åtaganden för USA’s ambassad i Mexico och framförallt för dess militära avdelning (Försvarsdepartementet, National Security Agency, CIA, DEA, FBI, m.fl.).

”Fri rörlighet för varor och tjänster” (varor och människor)

Plan Mexicos ekonomiskpolitiska motsvarighet kallas Security and Prosperity Partnership (SPP). CNN’s nyhetsankare Lou Dobbs har presenterat SPP som en plan för att skapa en Nordamerikansk Union, liknande EU, av Canada, USA och Mexico. I Canada finns farhågor om att USA’s säkerhetsagenda skall tvångsöverföras till Canada och att USA skall ta kontrollen över Canadensiska naturresurser som t.ex. färskvattnet (Plan röd, USA’s planerade krig mot England på 1930-talet). Många parlamentsledamöter har också hävdat att processen har varit illegal och utan möjlighet till folklig eller parlamentarisk insyn. Helt klart är att den propaganda som föregått skapandet av SPP har bestått av skräckscenarior om internationell terrorism och gränsöverskridande brottslighet och ett förnekande av den klassiska ”Westphaliska” bilden av vad ”nationell säkerhet” innebär.

Så vad kan då hota denna integration mellan USA och Mexico, förutom skäggiga survivalister som med geväret i hand bygger stängsel? Det största hotet mot integreringen av Mexico och USA är faktiskt en valseger för den mexicanska vänstern, eftersom detta – om valsegern faktiskt resulterar i ett maktskifte – skulle medföra allianser med USA-kritiska länder som Cuba, Venezuela och Ryssland, ökad ekonomisk orientering och integration av Mexico gentemot de Sydamerikanska ekonomiska unionerna och sist men inte minst en ökad etnisk profilering. Precis som det finns européer i Amerika som önskar bevara sin kultur finns det mexicaner i Amerika som önskar bevara och utveckla sin kultur. Och denna senare kraft, denna etniska medvetenhet, har aldrig varit starkare än den är nu.

”We are mexicans that live in our territories and we are mexicans that live in other territories. In reality we are a 120 million people that live together and are working together to construct a nation.”
Vicente Fox, Mexicos president, 2004

(Del 1 kan ni läsa här)

”The people are opposed to it, but the Administration seems to have ‘the bit in its teeth’
- Charles A. Lindberg”

Isolationism eller interventionism?

Att USA är en viktig maktfaktor i världen är säkert uppenbar för alla. Att politiken gentemot Mexico’s medborgare är vad som avgör USA’s framtid är antagligen fortfarande inte i allmänhetens kännedom. Kort förklarat kommer en ökande integration av USA och Mexico att leda till att den demografiska vågen snabbt och för överskådlig tid tippar över till ”mångkulturens” fördel. I USA finns det därför idag två krafter som båda är starka; den ena ”isolationistisk” och den andra ”interventionistisk” för att använda en enligt mig passande historisk parallell…

I måndags den 12 Januari var Mexicos president Calderon i vita huset för att träffa den numera rätt impotenta presidenten Bush. Bush och Calderon’s presidentskap liknar varandras på så sätt att ingen av dem kom till makten genom att få flest röster i valet. Till skillnad från USA’s medborgare visade mexicanerna mer otacksamhet mot etablissemangets påföljande justering av valresultatet. Calderon’s möte med Bush avslöjar dock den politiska maktlösheten alla världens folkvalda lever under (möjligen undantaget påstådda ”despoter” som Putin och Chavez):

Bush: ”And secondly, I want to thank you for your steadfast support of trade. I’m a big, strong believer in NAFTA. NAFTA has been good for the United States of America, and NAFTA has been good for Mexico. And I want to thank you for that.”

Calderon’s tolk: ”In the United States, excuse me, as a result of NAFTA.”

Som undertonen i dialogen visar oss är Calderon inte helt nöjd med NAFTA-avtalet. Men detta är något som är oacceptabelt att uttrycka offentligt om man vill fortsätta vara president i Latinamerika utan att behöva underordna sig El Comandante. Den politiska praktiken för en man med Calderons allianser är att antingen acceptera ett utökande av frihandelsavtalen eller också sätta sig på tvären och försvara det rådande avtalets fördelar. Det mest positiva från hans synvinkel kan ha varit att frihandelsavtalet NAFTA har skapat en våg av arbetslöshet i norra Mexico som drivit mexicaner, lämpligt nog de som är just oppositionens kärnväljare, in i USA som illegala arbetskraftsinvandrare. Dessa invandrare har varit duktiga på att skicka dollar till Mexico och har lättat den demografiska misären – i Mexico… På makronivå vill säga; på individnivå har avtalet naturligtvis drivit tiotusentals småbönder i konkurs när storbönder i USA kan dumpa sitt produktionsöverskott i Latinamerika istället för att använda den traditionella metoden – att bränna upp överskottet.

Obamas allians med Calderon

Givetvis träffade Calderon också Barack Obama. Och Obama hade med sig den som ordnat media-hypen vilken förde honom till valseger – den ökände Rahm Emanuel. Obamas pressekreterare släppte bland annat följande information:

”President-elect Obama was joined by Chief of Staff Designee Rahm Emanuel, National Security Advisor Designee General Jim Jones (Ret.) and White House National Economic Council Director-Designee Lawrence Summers.”

Förstår man Vita huset’s organisationsform förstår man att det inte är normalt att ta med sin ”Chief of Staff” på ett möte med Mexico’s president på neutral mark (Mexican Cultural Institute i Washington DC). Att göra detta är som att ta med sin ”consigliere” om man är yrkeskriminell eller sin chef för säkerhetspolisen om man är en junta-diktator. Rahm kan inte ha varit på mötet i någon annan roll än som en ”hammare”, en ”enforcer”, för att säga de hårda saker hans boss (Obama) inte vill ta i sin egen mun. Rahm Emanuel är också känd som just en tuff hetsporre som inte räds starka och hotfulla angrepp. Han har också gjort sig känd i kongressen som en av de starkaste NAFTA-supportrarna.

Jag vill påpeka att jag inte ser Obama som en helt igenom judisk marionett, ur ett Israeliskt perspektiv är Obama ett våghalsigt parti. En sådan som Obama kan nämligen få för sig vad som helst. Men att Rahm och de övriga korrumperade männen som styr i och kring Chicago skulle allierat sig med Obama utan att få något lovat i utbyte är osannolikt. Man får komma ihåg att både Emanuel och Obama kommer ifrån en region i USA där man inte tvekar att sälja politiska ämbeten till högstbjudande. Att de valde att satsa på Obama trots osäkerheten kring hans psykologiska profil och inte på det öppna kortet McCain säger också att de skiftar fokus från Ryssland och dess slaviska allierade samt från Irak och från hela den militära strategin, till andra delar av världen och till ekonomiska strategier och till radikala ekonomiska förändringar av världsekonomins uppbyggnad. En sak de kan ha blivit lovade är en ”New Deal” innefattande bland annat en världsriksbank. En annan mer uppenbar sak som de kan ha blivit lovade är en ny radikal politik gentemot Mexico och övriga Sydamerika. Bland det som tyder på detta finns de uppgifter som visar att Hillary Clinton har svängt i flera fundamentala frågor sedan hon i egenskap av blivande utrikesminister underordnade sig Obama och Rahm Emanuel – som ni kan se av John Kerrys mycket intressanta frågor till henne:

http://www.foreignpolicy.com/files/KerryClintonQFRs.pdf

(Med början på sida 69 fortsätter John Kerry subtilt att driva sitt gamla stöd för mänskliga rättigheter i Latinamerika och tillika motstånd mot USA’s inblandning i narkotikahandeln, bäst exemplifierat av hans delaktighet i Senatens utredning kring den illegala finansieringen av Iran-Contras affären.)

USA’s relation med Latinamerika

De senaste årens politik har nämligen reducerat USA’s allierade i Latinamerika till ett fåtal stater, mest noterbara Mexico och Colombia. Istället har de Latinamerikanska staterna försökt bilda egna frihandelszoner, med EU och AU som förebilder, och värjt sig mot NAFTA och annat ”amerikanskt” inflytande. Oppositionen mot USA och Israel har därmed aldrig varit större i Sydamerika. Framförallt Chavez och Morales tvekar inte att utvisa Israeliska ambassadörer och hota Colombia’s regering med krig. Det skall noteras att det judiska inflytande i norra Sydamerikas storstäder är starkt och att detta folk hela tiden driver på för mer frihandel och allianser med USA. De som offras i den processen är den stora majoriteten av fattiga rasblandade människor på landsbygden. I länder som Colombia, Venezuela och Bolivia är social klass samma sak som ras och den sociala rörligheten lika trögflytande.

”Where I come from, every child that is born poor will die poor”
- Shakira Mebarak Ripoll, UNICEF ambassadör

Så vad kan vi förvänta oss att Obama skall driva för politik gentemot Latinamerika? Vi kan vänta oss avspänning mellan USA och Cuba, samt mellan USA och Venezuela. Ett öppnande av handel gentemot Cuba kan komma med början ca ett halvår efter annonseringen av Castro’s död, vilket är något som kan komma att ske i slutet av denna månad. Redan förekommer rapporter om ökat militärt samarbete mellan Ryssland och Israel och om det första officella mötet mellan Chavez och den judiska ashkenaziska oppositionen i Venezuela. För Mexico – USA’s mjuka underliv, dess barn och framtid – finns enbart ökande ekonomisk och social integrering?

(Del 2 kan ni läsa här)

”Permit me to issue and control the money of a nation, and I care not who makes its laws”

Del 1 – Inledning

Förr var pengar ädla metaller eller en revers för ett stycke guld, och folk hade förtroende för pengarna därför att det fanns en begränsad mängd av dem. Nu är pengar något helt annat. I smyg och stegvis har pengarnas essens bytts ut. I själva verket är de flesta pengar idag inget annat än en bluff! Denna process är inte en slump, utan produkten av en medveten plan. Tänk dig att en samling falskmyntare och bluffmakare skulle tagit grepp om stater som USA, England och Sverige, och med regeringarnas tysta medgivande tjänat ofantliga summor på att trycka och prångla ut falska pengar sida vid sida med de pengar som kommer av hederliga människors arbete. Detta är precis vad som har hänt!

Vårt folk är ett ödmjukt folk som värderar kroppssarbete och känner detta arbetes ekonomiska värde, samtidigt som vi ofta ser ned på spekulation och köpmannaskap och därför inte är särskilt insatta i dessa frågor. Emellertid har hela vårt ekonomiska system kidnappats av ett främmande folk som är mästare på dessa konster. Den ekonomi som de flesta av oss ser som näst intill allenarådande är i själva verket endast en pytteliten del i ett mycket större ekonomiskt system, ett ekonomiskt system byggt på bluff och rackarspel, ett ekonomiskt system byggt på illusioner. Och genom att vår ekonomi satts in som en komponent i detta stora nidingsverk och jämförs och värderas med samma mynt och med samma sedlar har denna vår ekonomi blivit ett skämt i jämförelse med helhetsbilden. Likt kossor som betar på en åker är de medborgare som deltar i denna vår ekonomi i förhållande till den bluffekonomi som i metaforen får representeras av husbonden, de andra bönderna och alla de som försörjs utav dessa. Kort sagt: vi är farmade och blir mjölkade utan att veta om det!

Det vårt folk ser som ”ekonomin”, den ekonomi som presenteras av politiker och lärare och av Svenskt Näringsliv i deras gratismaterial till landets skolelever: producerandet av varor och tjänster inom den privata sektorn, är nämligen en droppe i havet i jämförelse med den främmande ekonomi de flesta av oss inte på långa vägar förstått omfattningen och kraften av. Denna främmande ekonomi som utgör den verkliga makten i världen består av spekulerat börsvärde (mkt cap) och banklån. För att rädda vårt folk ifrån undergången måste vi sätta oss in dessa frågor, bli mästare på dem, så att vi i framtiden kan lösgöra vår reala ekonomi ifrån denna främmande makt.

Del 2 – Den konventionella ekonomin

I USA finns två konventionella pengafabriker. En i Washington DC och en i Texas. De flesta pengar som tillverkas i dessa fabriker tillverkas som sedlar och varje sedel kostar ca 4 cent att tillverka. Att hela tiden tillverka fler sedlar är relevant eftersom vi som arbetar hela tiden skapar större och större materiella värden. En normal dag kan de två fabrikerna tillverka omkring 600 miljoner dollar, vilket motsvarar ca 219 miljarder dollar om året. Detta är inte mycket, det motsvarar i runda tal den svenska statssskulden på 90-talet. Detta är den konventionella ekonomin. Den reala ekonomin. Den är ett skämt!

”Permit me to issue and control the money of a nation,
and I care not who makes its laws”
-Mayer Anselm Rothschild

Del 3 – Market Capitalization (börsen)

På NYSE handlades vid slutet av år 2006 aktier och andra värdepapper som tillsammans var värda ca 25 000 miljarder dollar (mkt cap). Ett värdepapper på börsen motsvarar inte alls vad dess motsvarande andel i företaget är värt, utan är i bästa fall en gissning av vad företaget kommer att vara värt i framtiden. Ofta en mycket dålig gissning, och i allmänhet präglad av en rad andra faktorer bland annat människors psykologi som t.ex. rädsla och girighet. I medel har börserna gått upp ca 7% per år de senaste 70 åren. Detta motsvarar en årlig pengaökning av 1750 miljarder bara på NYSE. Totalt i världen var ”börserna”, dvs börsernas värdepapper (mkt cap), värda ca 50 000 miljarder dollar i Augusti 2008 och föll sedan till ca 40 000 miljarder dollar månaden efter. Det blev alltså relativt plötsligt 10 000 miljarder dollar mindre i världen, men detta påverkade inte en enda av de 219 miljarder dollarsedlar som tillverkats i de konventionella pengafabrikerna. Givetvis hade det lika lätt, om inte lättare, kunnat bli 10 000 miljarder fler dollar i världen.

Om ni jämför de 219 med de 10 000 så ser ni lätt hur mäktiga de som kontrollerar världens stater är i jämförelse med de som kontrollerar världens börser. Och medan ni kommer på att de 219 var ju fördelade över ett år, medan de 10 000 var fördelade endast på en månad, kan ni också se denna skillnad som en skillnad mellan kraften i den finansiella ekonomin och kraften i den konventionella ekonomi de flesta av våra medborgare är en del av och sätter sin tillit och sin tro till.

Tvärtom mot vad somliga kanske tror fungerar inte börsen så att någon vinner på att någon annan förlorar. Tvärtom är det så att vinner den ena så vinner antagligen den andra också (även det omvända gäller). När en aktie rör sig uppåt i pris gör den det på grund av att människor köper aktien för ett visst pris och säljer den för ett högre pris. Hur många som köper och säljer aktien (handelsvolymen) spelar ingen roll för värdet, aktievärdet är alltså inte viktat i förhållande till handelsvolymen, vilket inte hade varit en orimlig ordning. Så om jag och min mormor är de enda som handlar med Ericsson-aktien under en viss tidsperiod, säg under en dag eller under fem minuter, så kan jag sälja min enda Ericsson-aktie till min mormor för 45 miljoner, och alla LM Ericssons aktieägare kommer plötsligt att vara miljonärer! Detta är hur pengar skapas på aktiemarknaden…

Del 4 – Banklånebluffen

Tro det eller ej, men varje gång någon tar ett lån skapas nya pengar, pengar som inte finns som sedlar eller mynt. Liksom med fallet med pengarna som tillverkas på börsen (mkt cap) trollas dessa pengar fram och finns endast som elektriska laddningar i datorernas vippor. Rent filosofiskt ses de ”lånade” pengarna som ett lån av låntagarens framtida version av sig själv; låntagaren lovar alltså att i framtiden kommer denne att ha fixat fram pengarna: arbetat ihop dem, stulit ihop dem, lånat ihop dem – vilket som. Banken som ”lånar ut” pengarna lånar alltså inte ut några pengar, banken har kvar lika mycket pengar efter att lånet utbetalats. Men detta förstår inte vanliga människor, de tror att banken har lika mycket mindre pengar kvar som de just bar med sig därifrån. En illusion har således skapats. En illusion skapad av illusionister.

Anmärkningsvärt nog betalar inte låntagaren räntan till sig själv, trots att låntagare och långivare teoretiskt är samma person. Räntan betalas istället till banken och den större delen går därifrån vidare till staten. Detta system gynnar dock speciellt bankerna, mellanhanden. Detta eftersom dessa till skillnad ifrån staten inte behöver bekymra sig om att de nya pengarna leder till inflation. Grunden till att detta system kan existera är att den stora massan, medborgarna, inte känner till att de pengar de lånat av banken inte alls är bankens, utan deras egna. Kanske kommer i framtiden denna mellanhand, bankerna, att försvinna som långivare och istället betalar man räntan till sig själv? Detta kan låta radikalt, men det realistiska alternativet till detta är att den nuvarande trenden fortsätter och folket skuldsätts till den gräns då de omöjligt kan ses som något annat än skuldslavar.

Del 5 – Inflationen – hur vi förlorar våra pengar

Låt mig nu ge ett exempel varför detta legaliserade falskmynteri inte bara är något att kritisera utav avundsjuka, utan är värt att kritisera på grund av den negativa effekt det har på hederligt arbetande människor och på deras pengar. Den negativa effekten kallas inflation:
Säg att det finns endast två medborgare i Sverige: Andersson har arbetat ihop tio kronor och skall ta sina pengar och köpa äpplen ifrån Tyskland. Den andre medborgaren Goldman har med hjälp av börs eller bank falskmyntat ihop 90 kronor. Nu går han också och skall köpa tyska äpplen. I samma stund som Goldman visar sina 90 ”falska” kronor kommer äppelpriserna att stiga, eller hur? Finns det plötsligt 100 kronor i Sverige istället för 10 kronor kommer priserna att stiga, detta är vad vi kallar inflation. Det Goldman gör med sitt falskmynteri är alltså inte bara att gynna sig själv genom att tillverka pengar ifrån luft, Goldman förstör också för Andersson genom att göra dennes pengar mindre värda. Det är ingen slump att inflationen i Sverige toppade ca ett år efter att börsen toppade, inflationen ligger nämligen ca ett halvår till ett år efter falskmynteriet. I takt med att de falska pengarna nu går upp i rök kommer också inflationen att minska, såvida inte staten i alltför stor omfattning går in och ersätter de falska pengarna med nytryckta äkta sedlar. Det är denna risk de tar när de säger att de ”räddar bankerna”… Alla de här miljarderna USAs regering går in i bankerna med, vilken budget ligger dessa i? Sjukvård? Utbildning? Militären? -Ingen budget alls. Dessa pengar kommer om ett halvår att göra dina pengar mindre värda, men på grund av fördröjningen kommer du inte att intuitivt se sambandet, och politikerna kommer garanterat inte att meddela dig om vems felet är.

Epilog

Om Sverige styrdes sant demokratiskt och folket kontrollerade regering och media, skulle detta falskmynteri självklart vara kriminellt och ej accepterat. Inget folk skulle medvetet skapa ett sådant vansinnigt system som gynnar en enskild grupp på den stora massans bekostnad. Nu är det istället så att media kontrollerar politikerna, och politikerna kontrollerar folket. Media, börs och banker har samma huvudmän och innovatörer – därutav kommer vårt svåra läge.

”varför pensionssystemet är nyckeln till invandringsproblematiken”

Del 1 – Det reformerade pensionssystemet

Det reformerade pensionssystemet ersatte år 2003 ATP och folkpension för alla medborgare födda efter 1953. Anledningen till detta var att det tidigare pensionssystemet ansågs ohållbart. Jag vill emellertid mena att även det nuvarande pensionssystemet är ohållbart, i slutändan ohållbart ur ett ekologiskt perspektiv. Jag menar också att pensionssystemet är en tickande bomb, och att vi inom 10 år kommer att vara tvungna att på något sätt ta smällen av denna bomb. Kortfattat har en svensk regering att välja mellan att antingen radikalt omförändra pensionssystemet, vilket skulle leda till sådana upplevda eller av media påtalade försämringar att regeringen ej skulle få förnyat förtroende, eller så att i allians med media radikalt öka invandringen till Sverige.

Bakgrunden till problemet är precis som med det tidigare pensionssystemet att dess ekonomi till största delen bygger på att man betalar in pensionspengar till sin föräldrageneration, och inte till sig själv eller ens till sin egen generation. Medan en privat pensionsförsäkring inte alls fungerar på detta sätt, utan är ”rättvis” mot en själv och sin egen prestation, fungerar det reformerade pensionssystemet mer i linje med ”det svenska bidragssamhället”. Pensionssystemet är alltså ett omfördelningssystem. Detta innebär att det inte är helt lätt att få insyn i pensionssystemets räkenskaper, och det reformerade pensionssystemets organisering har ytterligare försvårat denna insyn. Idag är det antagligen endast Göran Persson och två peruanska terrorister som tillfullo förstår hur pengarna rör sig in och ut ur systemets olika delar. Jag skall emellertid ge en snabb genomgång av komponenterna:

Del 2 – Pensionssystemets komponenter

Det reformerade pensionssystemet består av inkomstpension, premiepension och garantipension samt eventuellt också avtalspension/tjänstepension och eventuellt också eget pensionssparande/pensions-”försäkringar”. Avtalspension och eget pensionssparande är mer eller mindre vettigt organiserade eftersom de i teorin är frivilliga och jag lämnar dessa därhän. Garantipensionen är mer eller mindre ett socialbidrag för gamlingar som inte arbetat ihop tillräckligt mycket skatt till pensionssystemet. Det finns många som anser att denna är den enda typ av pension en stat skall egagera sig i. Premiepension är ungefär som ett privat pensionssparande/pensions-”försäkring” på så sätt att man betalar in pengar till sig själv, men skiljer sig ifrån det föregående genom att staten tvingar en att betala in pengarna till ett valfritt företag och man kan förlora pengarna om börserna i USA går ned. Fiffigt nog har man bara sig själv att skylla om detta händer…

Den sista komponenten i det reformerade pensionssystemet är inkomstpensionen, och det är denna del som utgör huvuddelen (86%) av det grundläggande pensionssystemet. Inkomstpensionen fungerar så att de som arbetar idag, samt deras eventuella arbetsgivare och eventuellt även staten, betalar in pengar till en pott som sedan fördelas ut till alla de som idag är pensionärer. De pensionärer som betalat in mest skatt under sin livstid är de som får ut mest i pension. Men det viktiga är att huvuddelen av de pengar du betalar in till ”din pension” inte alls går till ”din pension” utan i bästa fall till din mors och fars eller till deras föräldrars pensioner, och att dina föräldrar och farföräldrar får ut mer i pension än de betalat in eftersom deras generation i snitt fött fler än två barn per två vuxna.

Del 3 – Pensionssystemets styrka och svaghet = Hävstången

Storleken på den enskildes pension i det reformerade pensionssystemet står alltså i proportion till hur mycket pengar den enskilde tjänat (nåväl, skattat) under sin livstid, samtidigt som målbilden är att man skall få ut mer pengar än man betalat in. På sätt och vis kan man därför se pensionen som ett derivat, därför att det är kopplat till Sveriges ekonomiska tillväxt och till löntagarnas inkomster. Att derivatet är kopplat till just lönearbetare kan ju ses som ett politiskt problem om man så vill, värre är dock att det är kopplat till Sveriges ekonomiska tillväxt. Vad händer om tillväxten är noll? Om tillväxten är negativ? Eller om tillväxten är positiv men inte når upp till målbilden? Det är vid dessa tillfällen pensionssystemet falerar! Eftersom pensionen är ett derivat räknar man nämligen med en hävstång, dvs man skall teoretiskt få ut mer pengar än man betalat in, och om denna målbild inte realiseras blir pensionssystemet bankrutt!

Pensionssystemet är alltså hårt knutet till landets tillväxt. Med tillväxt menar våra politiker alltid ekonomisk tillväxt, någon annan tillväxt känner de knappast till. Det finns två huvudkomponenter till att höja landets tillväxt, dessa är teknisk utveckling och befolkningstillväxt. Medans den tekniska utvecklingen accelererar decelererar befolkningsstillväxten för det etniskt svenska Sverige som kanske numera endast utgör ca 80% av landets befolkning. Det är rimligt att anta att det idag föds färre etniskt svenska barn än det dör etniskt svenska gamlingar. Detta beror uteslutande på att de flesta etniskt svenska barn aborteras. För att få pensionssystemet att fungera och rädda jobben för våra kamrater i regeringen måste alltså invandringen ligga på en sådan nivå att befolkningen ökar. Vilken nivå krävs då? Detta är inte känt men ett höftskott är att använda 40-talisternas generation som mall.

Epilog?

Kvaliteten på invandringen är naturligtvis också en faktor. Invandrade amerikaner, kineser, indier och iranier är antagligen ”värda” minst lika mycket som en genomsnittlig svensk medborgare i detta sammanhang. Enligt SCB var år 2005 64% av Sveriges befolkning i arbetsför ålder medan 36% var barn eller pensionärer. Dock arbetar endast 4 av 10 svenskar, de resterande 6 lever på vad de arbetande producerar. Det är dock plågsamt uppenbart att svenskarnas dåliga siffror ter sig rätt bra i jämförelse med de till Sverige nyligen invandrade människorna. Detta har naturligtvis sin förklaring i att Sverige de senaste åren har satsat på invandring ifrån just de sämst fungerande samhällena i världen med de sämst fungerande kulturerna, exempelvis Somalia och Kurdistan. Såtillvida det inte var guden Tor som steg ned på jorden och bestämde att dessa samhällen skulle fungera dåligt kan man anta att skulden ligger på samhällenas egen befolkning. Följaktligen krävs det antagligen flera invandrare ifrån Somalia för att ge samma tillväxt som ifrån en invandrare ifrån Kina. Detta är bakgrunden till att allt fler av våra riksdagspolitiker börjar tala om att den invandring som de senaste åren har ökat ifrån ca 30 000 människor per år till ca 100 000 människor per år antagligen behöver öka ytterligare till ca 500 000 människor per år. Vi får se hur länge det tar innan politikerna upptäcker att det faktiskt finns en miljard förtryckta indier som kan kolonisera landet? Det skulle i min värld vara en rimlig konsekvens av nuvarande politiska klimat att nästa våg av invandring blir arbetskraftinvandring av relativt skötsamma individer ifrån BRIC-länderna. Frågan är dock om detta kan förhindra den multietniska bomben att brisera med social oro och ökad etnisk konfrontation som följd?

Sammanfattningsvis vill jag poängtera att problemet med det reformerade pensionssystemet är just att det är reformerat, när vad som i själva verket behövs är ett revolutionerat pensionssystem. Att jag i inledningen refererar till pensionssystemet som ekologiskt ohållbart är med anledning av att det förutsätter en konstant befolkningsökning, emedan vår jords resurser inte tillåter detta. Förr eller senare måste vi alla acceptera den hårda sanningen att ibland är inte problemet att det finns för lite mat, utan att det finns för många människor. Jorden kan endast föda ett visst antal människor, och när maten tar slut i vissa länder flyttar somliga människor och koloniserar andras länder, likt när goterna seglade ifrån Gotland och likt hur Karl Oskar och Kristina hanterade sin ogenomtänkta reproduktion. Till sist finns dock ingenstans att flytta, och pensionssystemet har då sedan länge blivit ohållbart.

Dessutom inträder ett annat fenomen scenen: Ju mer mångkulturellt och multietniskt vårt Sverige blir desto sämre fungerar de sociala banden människor emellan och desto mindre vilja kommer det att finnas till fördelningspolitik. Detta är strategiskt viktigt att ta hänsyn till när vi diskuterar pensionssystemets framtida utformning.