En vanlig teknik som används för att härska i debatter – en härskarteknik om så vill, är att skapa dikotomier. Med andra ord att måla upp en bild av att det endast finns två alternativ att välja mellan. I regel rör det sig om falska dikotomier eftersom det i realiteten oftast existerar fler alternativ än två.

I debatter mellan personer brukar detta innebära att det mot det egna upplevt sansade förslaget ställs ett helt oresonligt alternativ: Fredrik Reinfeldts “Ursvenskt är bara barbariet” är ett sådant exempel på en falsk dikotomi: antingen mångkultur, i praktiken massinvandring av outbildat folk, eller också “barbari”… Och barbari vet vi ju att ingen vill ha, så då är ju valet lätt. Sådana personligt skapta dikotomier kan vara effektiva på människor med låg förmåga till abstrakt tänkande, men ter sig rätt naiva för de med utvecklad logisk förmåga. Svårare att upptäcka kan vara de dikotomier som byggts in i diskursen och sålunda befinner sig på ett högre abstraktionsplan. Sådana dikotomier är naturligtvis lika naiva i sin essens, men det krävs vanligtvis ett mer oförskräckt tänkande för att bryta sig fri ifrån dem. Inte sällan är det oförskräckta tänkandet en nödvändighet på grund av att människor betingats med känslomässiga spärrar vilka verkar hämmande på utbrytningar ifrån den logiska inringning den falska dikotomin utgör.

Onda dikotomier

Ett fenomen när det gäller dikotomier inbyggda i den rådande politiskt korrekta diskursen är det jag väljer att kalla “onda dikotomier”; i dessa dikotomier ställs nämligen inte ett mer eller mindre sansat alternativ emot ett oresonligt alternativ, utan två oresonliga alternativ ingen normal människa egentligen vill ha ställs emot varandra och människor tvingas att välja mellan dessa två. Eftersom inget gott kan komma ur ett sådant påtvingat val kallar jag det “Ond dikotomi”.

Den mest påtagliga “onda dikotomi” vi dagligen kämpar emot, kanske omedvetet, är det spel som satts upp mellan den internationella kapitalismen med dess ideologi liberalismen och den internationella socialismen/bolsjevismen/trotskismen med dess nuvarande manifestation kulturmarxismen; Om man frågar folk rent ut på stan och ber dessa välja mellan bolsjevism och internationell kapitalism svarar nog de flesta att de värjer sig mot båda dessa företeelser. Åtminstone hälften av svenskarna föredrar antagligen någon sorts “tredje väg”, någon variant av “folkhemsideologi”, framför ovan nämnda filosofier.

Samma skrot och korn

Ändå finns i praktiken endast liberalism och kulturmarxistism att välja eller rösta på. Hur lika dessa båda livsåskådningar är i praktiken är något som i framtiden sannolikt kommer att bli mer och mer svårförnekat: Den internationella kapitalismen verkar för “mångkultur” och “globalisering” och kastar obekymrat sina trosbrottslingar i specialbyggda högsäkerhetsfängelser, medan den internationella socialismen verkar för sin förvillande lika “internationalism” med samma oskygga metoder. Båda föredrar i slutändan någon form av världsregering styrd av en kosmopolitisk elit framför nationalstater styrda av folkliga mandat. Därför är det viktigt att belysa att den onda dikotomin i sin renaste form inte bara leder till ett ont utfall, oavsett vilket val som görs: den leder till samma utfall, oavsett vilket val som görs!

Upp till kamp mot Folkhemmet

Hur vi leds in i denna onda dikotomi kan vi med löjlig tydlighet se i Sveriges Televisions dramaserie “Upp till kamp” som i dagarna repriseras. TV-serien har en tydlig kulturmarxistisk prägel och målar i praktiken upp en ond dikotomi. I den opolitiska Sveriges Televisions ogenerat politiska dramaserie finns argumenterbart fyra huvudpersoner, varav två företräder den internationella kapitalismen och två företräder den internationella socialismen: de två som valts att företräda den internationella kapitalismen utmålas som “sämre i själen” än de båda som valt den internationella socialismen, men istället är de första två åtminstone stundtals de mest framgångsrika människorna i serien. Av en slump(?) är de två representanterna för den internationella kapitalismen/liberalismen män och de två representanterna för den internationella socialismen/kulturmarxismen kvinnor…

Något rimligt alternativ till dessa två ideologier presenteras inte: dock bekämpar de båda trendiga livsåskådningarna varandra mot en tråkig, sliten, ond och sjuklig bakgrund – en bakgrund som i serien representeras av de människor som där kallas “Folkhemsfascisterna”. “Folkhemsfascisterna” är alltid grå och utnötta, ofta medvetet elaka, och i regel utan livsglädje. I praktiken är “Folkhemsfascisterna” vuxengenerationen som ungdomarna i de trendiga livsåskådningarna inte har några fungerande band till. Någon, vi får inte veta vem, har klippt av de sociala banden mellan “Folkhemsfascisterna” och den yngre, av en okänd kraft, mer upplysta generationen.

Om vi är uppmärksamma kan vi se att denna onda dikotomi är allestädes i det offentliga rummet, detta eftersom den är inbyggd i diskursen. Varje riksdagsdebatt, varje valrörelse, varje mediadebatt är numera präglad av detta fenomen och detta fenomen är sannolikt en stor del av förklaringen till det så kallade “politikerföraktet”.

Upp till kamp mot normerna

Ett till övertydligt exempel på fenomenet är så kallade feministiska debatter, exempelvis den om prostitution: Efter att liberalerna med stöd av kulturmarxisterna skapat en medial bild av att pride-spektaklet för homosexualitet och transsexualitet, och mot heterosexualitet och familjebildning, är något som allmänheten ser som normalt ligger för liberalerna ett pride-spektakel för prostitution högst i önskelådan. Vi kan därför tänkas se fler debatter om prostitutions-frågan i framtiden.

Vi kan förvänta oss att dessa debatter kommer att regisseras på samma sätt som tidigare, dvs ingen normal människa får komma till tals. Istället kommer de normala människorna att bli bänkade för att lyssna och ta ställning till två extrema alternativ ingen vill ha: antingen att stödja den liberala RFSL-linjen att sex är en tjänst som mot betalning bör erbjudas de penningstarka, eller också stödja den kulturmarxistiska synen att män är onda till naturen och kvinnor alltid är oskyldiga offer som inte kan hållas ansvariga för sina handlingar. Lägg märke till att båda filosofierna smidigt nog utelämnar människors eventuella moraliska betänkligheter.

Både liberalismen och kulturmarxismen har nämligen den uppfattningen att människor som föds med funktionella drifter – däribland viljan att skapa moralkoder, inte behöver få yttra sig. Allt de behöver är att “utbildas” och “informeras”. Det är en “utbildningsfråga” brukar det heta…

Tags: Analys

Honduras president Manuel Zelaya blev igår på självaste valdagen kidnappad i sin pyjamas av soldater som misshandlade honom och sedan flög honom till Costa Rica. Den kvinnliga utrikesministern Patricia Rodas, Zelaya-vänliga borgmästare samt Kubas, Venezuelas och Nicaraguas ambassadörer uppges också vara kidnappade. Cesar Ham, den enda valbara vänstermannen i årets kommande parlamentsval och den som hjälpt presidenten att organisera den omstridda folkomröstningen, uppges ha dödats i en eldstrid i sitt hem.

Samtidigt med kuppen stängde soldater alla radiokanaler och hemsidor som sympatiserade med presidenten och bröt mobiltelefonnätet, medan de privatägda TV-kanalerna vilka alla stödde kuppen visade gamla glada klipp ifrån fotbollsmatcher i ett misslyckat försök att hålla folk borta ifrån gatorna. Idag måndag har istället kuppledarna förklarat undantagstillstånd och husarrest för Honduras folk.

En video visar hur upprörda och ledsna människor som förutsåg kuppen protesterar och till och med slår på soldaterna när de bryter sig in i presidentpalatset:

Att kuppen var på gång var ingen hemlighet, redan i torsdags rapporterades att presidenten för FN’s generalförsamling, den katolske prästen, befrielseteologen, sandinisten, anti-sionisten och Ahmadinejadkramaren Miguel d’Escoto Brockmann hade gjort ett förebyggande uttalande emot den:

“The Assembly President “clearly and strongly condemns the attempted coup d’etat that is currently unfolding against the democratically elected Government of President Manuel Zelaya of Honduras,” his spokesperson said in a statement.”

Efter kuppen genomförts på söndagen blockerade militären på flera håll i landet människor ifrån att rösta i folkomröstningen, medan bönderna i protest mot kuppen blockerade motorvägarna och folk i städerna demonstrerade på gatorna. Dock kommer vi knappast att få se några officiella bilder ifrån detta på det sätt som vi dagligen tvångsmatades med i fallet Iran, då vår “svenska” media i båda fallen faktiskt stöder kuppmakarna och den internationella finanskapitalismens internationalistiska agenda.

Förevändningen för kuppen var att presidenten ville hålla en bindande folkomröstning om det i de allmänna valen i November skulle läggas till en folkomröstning om en ny konstitution, en så kallad “fjärde valurna” som tillägg till de tre valurnor som behandlar valet av president och vice-president, parlamentsval samt borgmästarval. Innan valdagen hade dock folkomröstningen ändrats till en icke bindande rådgivande “opinionsundersökning”, eftersom Högsta domstolen protesterat. Frågan som presidenten ville att folket skulle ta ställning till hade dock inte ändrats:
“Anser du att det skall finnas en fjärde valurna i de allmänna valen i November 2009 för att avgöra om det skall inkallas en Nationellt Konstituerande Församling som skall kunna godkänna en politisk konstitution?”

Den reella orsaken till kuppen

I media har det rapporterats att huvudorsaken till kuppen har varit att presidenten Zelaya har velat hålla en folkomröstning om att ändra konstitutionen så att han skall kunna bli omvald till president, något som tidigare Hugo Chavez Frias i Venezuela och Alvaro Uribe Velez i Colombia lyckats med. Det är dock endast president Zelayas politiska motståndare som hävdat att han är ute efter att ändra konstitutionen så att han kan bli omvald. Ändå, eller just därför, rapporterar all media i västvärlden detta som en absolut sanning. La Prensa, som alla tidningar i Honduras ägd av presidentens motståndare, rapporterar dock i en artikel med rubriken “Honduras: Den illegala vägen till den Fjärde Valurnan” att Zelaya själv säger:
“Zelaya dijo: “voy a proponer una cuarta urna, pero eso no prolongará mi mandato ni un día más” (Zelaya säger: “Jag föreslår en fjärde valurna, men det förlänger inte mitt mandat inte en dag mer”)”

Kampen mellan ALBA och ALCA

Den egentliga orsaken till kuppen kommer sannolikt aldrig att bli rapporterad av “svensk” media, och knappast heller ens förstådd av så kallade “journalister”. Egentligen handlar inte kuppen om vem som skall vara president, utan om frihandel och hur stort inflytande nordamerikanska kapitalister skall ha över Honduras ekonomi. 2005 var ett ödesår för Honduras, eftersom det var detta år som frihandelsavtalet med USA godkändes. Detta frihandelsavtal innebar att Honduras blev en del av FTAA (Free Trade Area of the Americas), eller ALCA som den latinamerikanska benämningen lyder. I och med detta avtal fick utländska kapitalstarka familjer så stort inflytande i Honduras att folkliga rörelser deklarerade att konstitutionen kompromissats, och att en ny konstitution var nödvändig. Presidenten Zelaya uppger själv att hans problem uppstod då han förde landet iväg ifrån ALCA och bestämde sig för att ansluta Honduras till Alianza Bolivariana para las Américas, ALBA, som är ett konkurrerande frihandelsområde skapat av Venezuelas president Hugo Chavez. Särskådar man skillnaden mellan ALCA och ALBA ser man att frihandel alls inte behöver vara styrd av liberala doktriner. ALBA strävar nämligen till skillnad ifrån ALCA att vara superrationell.

ALBA – Det Bolivarianska blocket

Det Bolivarianska blocket vilket utgörs av de nio staterna Venezuela, Bolivia, Ecuador, Kuba, Nicaragua, Honduras, San Vicente y las Granadinas och Antigua y Barbuda, samt argumenterbart även FARC-EP’s “Nya Colombia” i djungelområdet mellan Venezuela och Ecuador, är den viktigaste ideologiska motståndaren till USA’s försök att ekonomiskt och politiskt lägga under sig i första hand Kanada och Mexico, men i andra hand hela Latinamerika. Utöver det Bolivarianska blocket finns även tullunionen Mercosur, bestående av Argentina, Brasilien, Paraguay, Uruguay och Venezuela, som kämpar för ett sorts EU i södra Amerika för att kunna stärka sitt oberoende till nordamerikanska intressen. Dagarna innan kuppen i Honduras tog ALBA följande uttalande:

“We manifest our firmest support for the government of [Zelaya], in its just and decided actions to defend the right of the Honduran people to express their sovereign will and advance a process of social transformation in the framework of democratic institutions.
[...]
We will mobilize ourselves… in the event of any attempt by the oligarchy to break the democratic and constitutional order of this sister Central American republic.”

Oligarkernas spel

“I have been the victim of a kidnapping carried out by a group of Honduran soldiers. I don’t think the Army is supporting this sort of action. I think this is a vicious plot planned by elites. Elite who only want to keep the country isolated and in extreme poverty.”
Mauel Zelaya till TeleSUR

Den härskande eliten i Honduras, landets oligarker, är mycket starka. Under Kalla Kriget var det utfattiga Honduras en bastion för CIA i deras kamp mot Kuba-stödda landsortsgerillor i grannländerna. Givetvis favoriserar eliten ett ekonomiskt samarbete med sina släktingar på östkusten i USA, framför en allians med den bolivarianska och den indianska rörelsen i Amerika. Under veckan innan kuppen började fler och fler röster höras ifrån denna elit att en kupp mot den folkvalde presidenten var nödvändig för att vända utvecklingen till oligarkernas fördel. Elitens trumfkort visade sig vara Honduras Högsta domstol, som i likhet med högsta domstolar i allmänhet av nödvändighet är en konservativ och trögrörlig institution. Männen i Högsta domstolen förklarade att det var olagligt att hålla en folkomröstning om en folkomröstning om ändrandet av konstitutionen, eftersom 7 av de 379 artiklarna enligt Högsta domstolen inte är lagliga att ändra(!) Presidenten och många andra också hävdade givetvis att det måste vara möjligt för ett folk att ändra sin konstitution om de nu vill det, att konstitutionen är till för folket och inte omvänt och att en mänskligt skapad konstitution inte för all framtid kan bestämma ett folks öde.

För att göra Högsta domstolen tillags valde dock presidenten att förklara folkomröstningen ej bindande, dvs folkomröstningen skulle enbart vara en vägledande opinionsundersökning. Med denna manöver blev omröstningen naturligtvis laglig, men eftersom oligarkerna kontrollerar media och därmed den påstådda sanningen fick eliten en majoritet i kongressen för att begära att Organization of American States (OAS) skulle dra tillbaka sina valobservatörer ifrån landet, och att en undersökning skulle inledas om presidenten Zelaya hade blivit galen och inte längre kunde styra landet på grund av sin galenskap. Samma ursäkt användes förövrigt av eliten i Venezuela när de genomförde sin kupp mot Venezuelas folkvalde president Hugo Chaves Frias år 2002. I båda fallen är logiken “sovjetisk”: vågar man göra uppror mot samhällets elit är man uppenbarligen galen och bör spärras in på mentalsjukhus för sitt eget bästa…

I likhet med kuppen i Venezuela försöker samhällets oligarker att genom sitt mediamonopol få det att se ut som att den folkvalde presidenten frivilligt avgått, på grund av sjukdomsinsikt. Media i Honduras, den media som inte blivit stängd, rapporterade därför att oppositionen mot presidenten bildat en kommitté i kongressen för att acceptera presidentens avskedsansökan. Givetvis har någon sådan aldrig skrivits av presidenten själv, men efter att kommittén godkänt den avskedsansökan de själva skrivit i presidentens namn kunde de med gott(?) samvete utnämna sin egen president, Roberto Micheletti, som av en händelse råkar vara ledare för “Liberala Partiet”; Trots att oligarker av västvärldens “vänsterliberala” (bolsjevikiska?) journalister i regel beskrivs som “konservativa” beskriver de sig själva som i så gott som samtliga fall som liberaler, och driver alla en uppenbart “nyliberal” politik – alltså den politik som egentligen heter “klassiskt liberal” politik eftersom detta är den ursprungliga liberalismen i kontrast mot den så kallade “socialliberalismen”.

Presidentens spel

Av någon anledning hade militären i Honduras fått i uppgift att distribuera valurnorna till väljarna, och efter Högsta domstolens beslut vägrade militären att göra detta. Detta ledde till att presidenten Zelaya avskedade flera höga officerare, varpå militären började dra samla sina styrkor i syfte att avskeda presidenten.

Presidenten Zelaya försökte lösa svårigheterna genom att samla sina kärnväljare: bönder, indianer etc. och tillsammans tåga till militärbasen för att bryta igenom militärens och kravallpolisens avspärrningar och ta de omstridda valurnorna i besittning, vilket lyckades och alla 15,000 valurnor och 2 miljoner röstsedlar kunde distribueras ut i landet. Radio Es Lo de Menos rapporterade från platsen att mellan 25,000 och 30,000 människor deltog i aktionen, medan ärkejudiska Associated Press i efterhand rapporterade ifrån New York att endast ett dussin människor deltagit. Som vanligt är det så att den som äger media har makten att forma verkligheten i folks sinnen…

Presidenten sände också sin representant Carlos Sosa till OAS, samarbetsorganisationen för amerikanska stater, för att få hjälp att upprätthålla de demokratiska institutionerna. OAS lovade att göra detta och att skicka representanter för att utreda kuppryktena.

USA’s spel

Till skillnad från kuppen i Venzuela 2002 där USA regering öppet gladde sig och hånade den folkvalde presidenten har regimen bakom Obama gett uttryck för en mer diplomatiskt sund uppfattning. Detta kan ses som logiskt mot bakgrunden att männen som backade Bush var neo-konservativa (sionistiska), medan männen som backar Obama är internationella och finanskapitalistiska (kosmopolitiska). Medan större delen av Amerika har fördömt kuppen och krävt ett återinställande av den folkvalde presidenten har Obama sagt sig “bry sig om” situationen med den kidnappade presidenten och tagit avstånd ifrån kidnappning som politisk metod.

Indianorganisationen The Civic Council of Popular and Indigenous Organizations of Honduras (COPINH) sände dock redan på onsdagen den 24 Juni, fyra dagar innan kuppen och dagen innan militären började omringa presidentpalatset, ut en kommunike om USA’s ambassadör i Honduras och hans förehavanden:

“…alerted beforehand of the events denounced here, left the country and called on the directors of the World Bank, International Monetary Fund and other institutions close to the U.S. government to abandon the country, thus demonstrating his complicity with the forces attempting the coup.”

Bland andra anklagas den ökände Bush-medarbetaren och halvjuden Otto Reich av indianerna för att ha deltagit i iscensättningen och planeringen av kuppen, med hjälp av en icke namngiven NGO. Otto Reich har tidigare varit ställföreträdande utrikesminister för “västra hemisfären” och ambassadör i Venezuela(!). Som ambassadör i Venezuela stödda han öppet liberalernas kupp 2002 och försökte även få övriga latinamerikanska regeringar att uttrycka stöd för den, något som dock misslyckades kapitalt.

School of the Americas

School of the Americas (SOA) är den ökända krigsskolan som USA har använt för att utbilda potentiella kuppmakare. Kongressman Joseph Kennedy, påstådd Hitlervän eftersom han enligt sin egen förståelse försökte förhindra Roosevelts igångsättandet av andra världskriget samt far till president Kennedy, har om SOA sagt:

“The U.S. Army School of the Americas [...] is a school that has run more dictators than any other school in the history of the world.”

Under sin snart 60-åriga existens har SOA utbildat över 60,000 soldater i Latinamerika i anti-gerilla tekniker, psykologisk krigsföring, underrättelsearbete, “förhörstekniker” samt krypskytte. 10,000 soldater i Colombias armé har blivit utbildade av SOA, och tusentals av dessa är nu formellt anklagade för att ha begått krigsbrott och etniska rensningar i det egna landet.

Flera av de tongivande militärer som nu deltagit i kuppen mot Honduras president är utbildade av SOA, bland annat presidentens primäre antagonist armé-generalen Romeo Vasquez och chefen för flygvapnet Luis Javier Prince Suazo som beslagtog valurnorna och sedan flög den kidnappade presidenten ut ur landet. Honduras har också en lång historia av SOA-utbildade diktatorer, senast åren 1980-1982. Även i kuppen 2002 mot Venezuelas folkvalde president Hugo Chaves Frias var de tongivande militärerna SOA-diplomerade (Efrain Vasquez Velasco och Gen. Ramirez Poveda). Det är därför inte särskilt osannolikt att delar av USA’s statsmakter är delaktiga i även denna kupp.

Epilog?

Även om det nu talas om en återgång till den tid Latinamerika led av ständiga militärkupper är dessa de två senaste kupperna bevis för en radikal förändring i kuppernas karaktär: det är inte längre militären som är förövarna, och de folkvalda presidenterna blir inte längre avrättade. Istället är förövarna klart och tydligt samhällets oligarker, vilka använder media, domstolar och militär som redskap och klarar att kontrollera dessa. Detta är något de inte har lyckats med tidigare, då militärer som Pinochet m.fl. trots inledande samarbete med oligarkerna snart fått överhanden över dessa.

Tags: Analys

I både bloggar och i västvärldens media har kvinnan Neda och hennes öde berörts. Syftet har varit uppenbart politiskt, nämligen att skapa en ikon och en martyr av henne. Det finns en video på YouTube där man ser henne blöda igenom på asfalten i Teheran, men jag länkar inte till den eftersom den enbart visar hur det ser ut när folk dör.

Mindre sorgligt, men ändå sorgligt, är att se hur rationaliteten försvinner när ett känslomässigt ämne lyfts som passar in i folks världsbild. Nedas namn betyder “röst”, eller “Guds röst”, eller något liknande på farsi. Hon deltog inte i protesterna utan stod på så kallat behörigt avstånd tillsammans med sin far och observerade, när hon sköts till döds med en kula genom hjärtat av en krypskytt som tagit position på taket till ett vanligt bostadshus. Dödandet av henne fyllde alltså inget syfte annat än oppositionens. Här måste man tillåta sig att använda sig av Karl Marx “follow-the-money”/”intresset ljuger aldrig” teknik, vem är det som tjänar på denna händelse egentligen? Låt oss minnas de brinnande oljekällorna och barnen i kuvöser i Kuwait…

Vilka använder krypskyttar?

Hela händelsen kring Nedas död är suspekt framförallt på grund av fyra saker: för det första är det inte vanligt att regimer använder sig av krypskyttar på tak under demonstrationer. Om t.ex. någon skulle blivit skjuten av en krypskytt på ett tak under Göteborgskravallerna skulle skytten knappast ha jobbat för staten. Polisen i Göteborg sköt rakt in i den demonstrerande folkmassan, vilket poliser i Iran säkert också gör när de känner för det. Istället är just “krypskyttar på tak” något typiskt som oppositionsgrupper använder sig av för att skapa skräck och förvirring; runt hela världen är detta ett typiskt kännetecken för terrorism. Tre andra saker som talar emot mediamonopolets framställning är att kvinnan Neda inte deltog i demonstrationerna, att hon var påtagligt indo-europeisk i utseendet och alltså är lättare att identifiera sig med för oss i väst, och att hennes namn är så extremt symboliskt. Värt att tillägga är att Nedas död filmades av flera mycket politiska människor som sedan fick definiera för media vilka som låg bakom den.

Att krypskytten var ifrån Basij har aldrig bekräftats men rapporterades nästan innan skottet hade avlossats. Basij-milisen bildades av den gamle ayatollahn Khomeini och är associerade med Revolutionsgardet, vilka fungerar som Irans nationalgarde, dvs de skall skydda regeringen ifrån militären. Basij-milisen är inte helt olika den revolutionära kvartersmilis Venezuelas regering påstås vara på väg att skapa. Med andra ord är tanken att den skall vara en gräsrotsorganisation som både är verksam inom socialt arbete i kvarteret och med att vapenledes försvara “revolutionens landvinningar” och “folkets ledare”. Irans nyhetsbyrå IRNA uppger att 12.5 miljoner människor är frivilliga i milisen, varav 5 miljoner kvinnor. Den nordamerikanska tankesmedjan CSIS (Center for Strategic and International Studies) uppger dock att milisen har högst en miljon frivilliga.

Enligt oppositionen har Basij-milisen begått alla möjliga olika brott, bland annat (uppenbarligen en produkt av judisk idétradition) rödfärgat sina fienders dörrar för att på natten i Guds namn bryta sig in och döda dem…

Farlig organisering

Det är uppenbart av propagandan emot organisationer av denna typ, oavsett det handlar om påstått röda i Venezuela, islamiska gröna i Iran, eller till synes harmlösa blå medborgargarden i Sverige, att de som kontrollerar media i västvärlden är fruktansvärt rädda för denna organisationsform. Av någon anledning är de dock inte det minsta rädda för det civilgarde Rahm Emanuel håller på att skapa i USA, där alla unga medborgare skall tvingas att delta…

Krypskyttar som katalysator

I kuppförsöket mot Venezuelas president Hugo Chavez Frias 2002, då landets liberaler tillsammans med arbetsgivareföreningens ledare under 47 timmar fängslade presidenten och upplöste högsta domstolen, parlamentet och konstitutionen finns många läxor att lära: för det första är det slående att alla medier över hela västvärlden rapporterade samma sak (inklusive Dagens Nyheter, Expressen, Sveriges Television och resten av ondskans axelmakter), nämligen att kuppen var nödvändig och bra eftersom Chavez hade blivit galen(!) Vilken sorts galenskap han egentligen led av förklarades aldrig. Likt en oliktänkande ryss i Sovjetunionen spärrades han in av samhällets oligarker därför att det var galet att våga opponera sig mot dem. Och om man granskar händelseförloppet ser man att västvärldens medier rakt av kopierade nyhetsbyråns Reuters rapport, och att mannen som skrev rapporten åt Reuters hade täta kontakter med både den liberala oppositionen i Venezuela och med USA’s underrättelsetjänst CIA.

I kuppen mot världsmästaren i valvinster (Hugo) använde den liberala oppositionen en krypskytt som katalysator för händelseförloppet. En krypskytt, som av mediamonopolet påstods vara regeringsanställd, sköt in bland de våldsamma demonstranterna. Just denna händelse användes som Casus Belli för oppositionen att börja begå sina brott mot den bolivarianska staten, mot demokratin och mot folket. Först efter att kuppen överrumplats av folkliga massprotester, lojala officerare, och nationalgardets agerande kom det i dager att krypskytten agerat på oppositionens order i en operation som organiserats av kapitalister i nära samarbeta med internationalistiska marxist-leninister (äkta röda), och att de som dödats inte hade sympatiserat med oppositionen.

Kuppförsök på recept

Man kan se att kuppförsök sponsrade av nordamerikanska CIA följer en viss mall gällande hur oppositionen skall agera och hur mediamonopolet sedan skall framställa att den folkvalda regeringen agerar. Kuppen mot Venezuelas regering är därför mycket lik kuppen som nu företas mot Irans regering. Framförallt skulle jag vilja belysa tre ingredienser.

-paramilitär terrorism
-ekonomiska sabotage
-våldsamma demonstrationer

De två första punkterna skall jag inte redogöra utförligt för, utan jag koncentrerar mig på den tredje punkten eftersom denna har att göra med kvinnan Neda’s öde. Men det är bevisat att USA har använt colombiansk paramilitär inne i Venezuela för att destabilisera landet och försöka skapa kaos, liksom USA på samma sätt har använt kurdiska fraktioner från Irak för att terrorisera iranier inne i Iran. När det gäller ekonomiska sabotage har dessa i Venezuela framförallt riktat sig mot landets livsviktiga oljeindustri, vilken totalförlamades av internationalistiska fackförbunds strejker och globalistiska arbetsgivares lock-outer, medan det ekonomiska sabotaget mot Iran verkar ha företagits med banksystemet och valutans värdeminskning som huvudmål.

De våldsamma demonstrationerna i dessa båda länder har uppenbarligen tjänat samma syfte: nämligen att tvinga landets ordningsmakt att ingripa, varpå mediamonopolet omedelbart beskriver ingripandena som övervåld och förtryck, trots att de egna regimerna använder samma metoder mot våldsamma protester. I likhet med kuppen i Venezuela har i Iran militärens och polisens reella roller varit sekundära; nyckelrollerna har getts åt de våldsamma demonstranterna å ena sidan och åt nationalgardet å andra sidan.

Mediamonopolets samarbete med krypskyttarna

I en intervju med Rebelion i Mars 2004, även publicerad på Dissident Voice, säger den venezuelanske generalen och taoisten Raul Baduel följande om ämnet krypskyttar och det liberala mediamonopolet:

When I address this issue with military personnel I explain that perhaps we still do not have sufficient information or perspective to state as a fact that possibly what we are involved in is a new type of societal war – analyzed by, among others, Alvin Toffler in his book The War of the Future – in which it is not strictly necessary for two conventional forces to face off against each other in a theater of war, but rather that a climate of tension and destabilization is generated through psychological operations so as to do away with a legal and legitimately constituted government which has repeatedly submitted to electoral processes.

[...]

First I want to discuss the manipulation of this matter by many news media that focus on images of the behaviour of the State security forces. Often those news media have wanted to present this issue as an abuse by the security forces, searching buildings and residences and above all acting on the offensive and not as a result of a necessity of the State.

When shots are fired which are judged to come from snipers, it’s necessary to neutralize those snipers. And one of the ways to do so is to enter the buildings where they are to be found so as to arrest them. So the aim has been to manipulate the issue of the need to maintain public order as if it were a matter of human rights abuses by the security forces.

[...]

HD: Last night a sniper fired about ten shots as the State TV (VTV) building, wounding a national guardsman. How, in police or military terms is it possible to neutralize those snipers in an urban environment like Caracas?

RB: It’s complex. We have deployed aircraft, above all helicopters, that make periodic reconnaissance flights carrying counter-snipers with orders to neutralize the other snipers.

However, it’s a very complicated task. You know this city very well. Caracas has many confined spaces with very high buildings and everything indicates that these people act deliberately to cause widespread damage and generate a kind of systematic and selective terrorism, seeking at the same time to call into question the policy of the security forces.

[...]

In many cases when a sniper or one of these terrorists gets in place to carry out armed attacks, he must have some minimal support from people there who facilitate his escape from the area.

And since we respect constitutional and legal rules, making a collective search in a building has been found to be very complicated. By which I mean that in many cases a perverse use has been made of rights guaranteed in our constitution.

HD: Am I wrong to say that in any country in the world the police would immediately search a building if a sniper assisted by people in that building tried to murder someone?

RB: No. We see in the news that in countries like the United States the direct use of firearms to neutralize someone if that person fails to obey police instruction, resulting in the death of that potential aggressor. We have seen that many times.

HD: And why does that not happen here?

RB: Because our government and authorities are well aware that they ought not to fall into that trap. Because as I have already said, there are plenty of news outlets here who report the actions of forces of law and order in a very skewed way and thus seek to exploit an image of those forces of public order as aggressors in violation of human rights.

General Raul Baduel, Rebelion, 2004-03-21

Vem har läst i västvärldens media att CIA och den liberala oppositionen i Venezuela regelbundet använder krypskyttar i sin kamp för “demokratin”? Så, om detta är fallet i Venezuela, beaktat de ovan redovisade likheterna mellan ländernas situationer, kan det vara så att Iran också är utsatt för dessa terrorister?

ABC News avslöjar CIA’s Iranplan

Tags: Analys

Vi har säkert alla av media blivit väl informerade om att det råder en konflikt i Sudan, mellan snälla afrikaner stödda av det välmenande USA och elaka afrikaner stödda av det efter naturresurser rovgiriga Kina. Över huvudtaget intresserar sig media mycket för enskilda människors situation i diverse mångkulturella afrikanska stater (ni vet, de där “skilda folkslag olyckligt nog tvingats leva tillsammans i samma land pga européer med linjaler”). Något media, och därmed i förlängningen de välmenande universitetstyperna på svenska UD, inte intresserat sig för lika mycket är upproret i USA/Israels enda bundsförvant i södra Amerika – Colombia.

Colombia har idag över 4 miljoner internflyktingar och terrorism och mord mot civilbefolkningen är vardagsmat sedan årtionden tillbaka. Landet leds sedan 2002 av Alvaro Uribe som tidigare var en regional politisk ledare. Det första Uribe gjorde när han kom till makten var att i praktiken ge amnesti åt “demokratins försvarare”, de tusental manstarka och i hög grad liberalt sinnade “självförsvarsgrupperna” (även kallade dödspatruller och paramilitärer) och reformera dessa organisationers medlemmar till statliga tjänstemän med i praktiken samma arbetsuppgifter som förr.

Alvaro Uribe kommer ifrån en av de få oligarkiska familjer som dömts av sina egna domstolar för maffiaverksamhet och knarksmuggling. Uribes far var terroristledare och inblandad i både Medillinkartellen och i demokraternas “självförsvarsgrupper” och använde Colombias utrikesflyg för att smuggla kokain till USA. Han blev till sist dödad av ett gerillakommando men en helikopter som ägdes av den legendariska knarkkungen Pablo Escobar räddade livet på sonen Uribe. Sonen har fortsatt att gå i sin faders fotspår och i en utredning från 1991 anklagar USA’s försvarsdepartement Colombias president Alvaro Uribe för att stå i tjänst hos den ökända Medillinkartellen. Oppositionen i Colombia menar dock att saker och ting sedan dess har ändrats så att det nu är Uribe som är chef och den organiserade brottsligheten som är hantlangarna.

Det finns därför en viss risk att Uribe kommer att gå samma öde till mötes som USA’s tidigare allierade i grannlandet Panama, Manuel Noriega, när han väl tjänat ut sitt syfte. Dock är det osannolikt att detta sker innan Hugo Chavez tvingats från makten i Venezuela, något som kan ta tid eftersom oligarkerna i USA genom presidentvalets utfall uppenbarligen har satsat på etnisk och ekonomisk integration mellan USA, Mexico och Kanada samt att bygga ut den internationella finansekonomin, före militära interventioner mot fiendeländerna Venezuela, Iran och Ryssland.

Here in Colombia, it is true what some say about it being a narco-democracy. I believe there is a narco-state, a narco-economy, but there is also a great hypocrisy in the Colombian political establishment because they sell the story that they are fighting drug trafficking. They go to the United States to ask for support to fight against drug trafficking. And they go to the European Union to ask for support to fight against drug trafficking. They organize forums and seminars about the fight against drug trafficking when they themselves are the drug-traffickers and the beneficiaries of drug trafficking. This is an extreme degree of hypocrisy, no?
-Raul Reyes

Body count & false positives

Enligt Colombias försvarsdepartement har 114 259 rebeller dödats under Uribes kampanj mot framförallt gerillorna FARC-EP och ELN. Detta är anmärkningsvärt eftersom FARC-EP aldrig haft fler än 20 000 uniformerade och kanske 10 000 hemvärnsmän, och den mer marxist-leninistiska och kuba-inspirerade ELN gerillan aldrig haft mer än 10 000 organiserade sympatisörer totalt. Så om vi är välvilliga och antar att Uribe lyckats förinta alla 40 000 rebeller, vilka är då de andra 75 000 kombatanterna som nedkämpats?

Åklagare i Colombia gav på tisdagen order om att 14 soldater ska gripas, misstänkta för att ha deltagit i mord på tre civila som senare kläddes i gerillauniformer. Soldaterna tillhör en enhet med uppdrag att bekämpa kidnappning i östra Colombia. De misstänkts för inblandning i morden 2007 på tre unga män, 15, 16 och 20 år gamla. För att kunna passera som gerillasoldater dödade i strid kläddes de i uniformer, dock i för stora storlekar. [...] Myndigheterna utreder runt 1 375 fall där civila avrättas för att soldater ska tillgodoräkna sig högre antal dödade gerillasoldater. Syftet har varit att vinna fördelar som befordringar och ledigheter. [...] Fram till 20 december hade åklagarmyndigheten inlett utredningar mot runt 1 000 soldater misstänkta för att ha dödat civila och rapporterat dem som stupade rebeller.
-TT 2009-01-28

Terrorismens kultur

Det är intressant att 15- och 16-åringar som dödas av staten och kläs ut till gerilla”-soldater” kallas män av TT medan 15- och 16-åringar som klär sig själva brukar kallas barnsoldater… Men detta hör ju inte till saken. Saken är ju den att statsmakten i Colombia uppenbarligen mördar sina egna medborgare, ibland bara för att få en extra helgledighet. Ett trick som använts många gånger är att locka iväg fattiga pojkar ifrån deras familjer med löften om lönearbete och sedan avrätta dem under anställningsintervjun. Även käcka flickor går bra att locka iväg och mörda, eftersom ca 1/3 av gerillan består av det motsatta könet.

Även om vi bortser ifrån faktumet att förövarna är liberala materialister garanterat fria ifrån jobbig “hederskultur” och förtryckande religiösa dogmer och budord att underkasta sig är frågan som folk brukar ställa sig i sammanhanget värd att analysera: “Men hur kan de göra detta mot sitt eget folk? MOT SITT EGET FOLK??”. Svaret på den frågan är naturligtvis att de inte gör så mot sitt eget folk; att Colombia är ett mångkulturellt land där det bor flera olika sorters folk. Att Colombia är mångkulturellt innebär i praktiken att landet regeras av en liten grupp oligarker ifrån relativt etniskt homogena familjer – spanjorer, italienare, libaneser, sefardiska judar, kineser etc… – medan den stora massan i landet består av rasblandade utfattiga människor vilka dehumaniseras och hanteras likt boskap av de urbana eliterna.

En tumregel i länder som Colombia och Venezuela är att ju svartare hud eller ju mer indianska ögon desto fattigare är människan. Den sociala rörligheten är noll – den som föds fattig i Colombia kan aldrig bli rik, eftersom ett äkta mångkulturellt land i praktiken alltid är etnocentriskt; mångkulturella länder som inte är etnocentriska tappar snart sin omhuldade mångkultur och blir mongrelska då etniciteterna assimileras. Etnicitet och social hierarki är därför intimt sammanknippat, ett kännetecken som svårförnekat återfinns i alla de europeiska stater som av olika ekonomiska anledningar påstår sig vilja bli mångkulturer.

I den bittra verkligheten verkar det vara så att vissa etniciteter endast kan bliva del av den härskande klassen om de får leva i egna nationalstater. Två exempel ser jag som i framtiden kan komma att motbevisa mig om detta: Hugo Chavez i Venezuela och Vladimir Putin i Ryssland, men märk att båda dessa är under hård attack ifrån västvärldens oligarker, och anklagade för att sätta “demokratin” ur spel. Märk även att när “demokratin” ansågs fungera i dessa länder styrdes de inte av sina etniska majoriteter.

FARC-EP och ELN är numera på både USA’s och EU’s terroristlista, vilket ofta påpekas av media, men dock inte på FN’s terroristlista, vilket aldrig påpekas av media. Coca-Cola Company och Chiquita Banana är två av flera “multinationella företag”, dvs företag som ägs och drivs av den internationella kapitalistklassen, som dömts i domstol i USA för att ha hyrt in dödspatruller för att i politiskt syfte terrorisera och mörda lönearbetare och bönder i Colombia. Trots detta har ingen av dessa organisationer terrorstämplats av USA eller EU. Inte heller har den Colombianska staten terrorstämplats, trots att ändlösa bevis finns för dess terror mot “den egna” befolkningen, vilken drivit miljoner människor på flykt i enlighet med SOA’s (School of Americas) “separera fisken ifrån vattnet”-taktik. Istället är det de lönearbetare och de bönder som flytt undan den demokratiska statens och de internationella kapitalisternas mordorgier som terrorstämplats och bekämpas.

USA har också 5-10 specialförband som opererar inne i Colombia, de flesta i djungelområdet i nordöstra Colombia söder om gränsen till Venezuela. Av bekvämlighet kan vi kalla dessa för “Delta-Force enheter”. Deras uppgifter verkar framförallt bestå av underrättelsearbete och av att lära sig skapa sin egen logistik. Att dessa befinner sig i Colombia är dock ett brott mot Förenta Staternas lag och människor i kongressen som John Kerry skulle ha en “field-day” om de lyckades skaffa bevis för detta. Lyckligtvis för alla inblandade har de enda tillfångatagna USA-soldaterna varit inhyrda legosoldater som betalats av NSA att utföra signalspaning. Det tillhör spelets regler att legosoldater, eller “kontrakterade soldater”, oavsett sin nationalitet får klara sig bäst de kan eller sätta hoppet till företagsledningen om de tillfångatas.

Bolivarismens natur

That it is the Colombia that we dream of and that we call the New Colombia, directed by a new State, by a new democratic, patriotic and diverse government, which does not exclude any part of the population. And that everyone that is interested in contributing to that new government can do so, even if he is a businessman. If he is going to pay some taxes and he is not going to exploit the workers and he is going to pay them according to the law, then it is not a problem that he earns profits. As long as he pays taxes and complies with the norms of the law not to exploit the population. Because the large businesses cannot be allowed to earn profits by paying starvation wages and evading taxes.
-Raul Reyes

Efter grannländernas militära reaktion på att Uribe skickade in specialförband i Ecuador för att ta livet av Raul Reyes och hans fru (den legendariska Olga Marin, dotter till Sureshot) är det uppenbart att oppositionen i Colombia är en del av en större pan-latinsk rörelse, och att de båda ledarna i Venezuela och Ecuador ser sig själva som delaktiga i denna rörelse. Namnet på denna rörelse, eller en delmängd av den, kan argumenteras vara Bolivarismen. Bolivarismen är en ideologi och en variant av patriotisk socialism som bygger på den nationalistiske och anti-imperialiste lantadelsmannen Simon Bolivars praktik och skrifter. Om man hittar något om rörelsen i media utmålas det i allmänhet som Hugo Chavez påhitt, men det är riktigare att ge FARC-EP äran eller skulden för dess framväxt.

Det är viktigt att förstå att Bolivarismen inte är marxist-leninistisk, utan en konkurrent till denna, och att framväxten av denna ideologi är en rörelse ifrån den internationalism som marxist-leninismen (och kapitalismen) representerar och ett närmande mot nationalismen. Nationalism är dock ett klumpigt begrepp i mångkulturella länder som de i södra Amerika – patriotism något smidigare; Den enskilt viktigaste frågan för bolivaristerna är att försvara den nationella suveräniteten mot den internationella kapitalismen, eller som den i mediedebatten medvetet felaktigt brukar kallas: “imperialismen” / “nykolonialismen” / “globalismen”.

Apropå den nyligen bortgångne Raul Reyes, som jag en gång hade försynen att få träffa och diskutera med, kan det vara klokt att problematisera den bolivariska klassifieringen ovan: Både Reyes och i än högre grad den legendariska Olga slog mig som mer marxist-leninistiskt influerade än sina yngre kumpaner. Inte så förvånande kanske då Reyes funktion bland annat var som internationell ambassadör. Mer förvånande, förutom kanske för någon med nationalsocialistisk världsbild, kan vara att lära om “terroristledaren” och “kommunisten” Reyes möte i juni 1999 med Richard Grasso, ordföranden för NYSE (New York Stock Exchange), och deras hjärtliga kramar och påföljande diskussion om gerillans finanser (”Grasso Abrazo”). “En av våra många vänner i världen” som Olga uttryckte det. En annan “vän i världen” sägs vara den judiske superskurken Viktor Bout (Merchant of Death / Lord of War) som dock är känd för att helst sälja vapen till alla parter i en konflikt. Reyes hade även stabsmän som uppenbart var etniska ryssar. Allt detta visar att bolivarismen antagligen inte står outmanad och att bolsjevik-kapitalistiska intressenter (äkta röda) kan finnas inom den formellt bolivarianska rörelsen.

Vad hade hänt om Bonnier och TV4 gjort militärkupp i Sverige?

“Svenska” medier väljer ofta att skriva om Hugo Chaves och hur totalitärt Venezuela håller på att bli, även om det enda konkreta exempel jag läst på hans påstått totalitära vanstyre har varit att en släkting till en av oppositionens politiker uppger att hans kompis av en enskild tjänsteman nekats socialbidrag pga sina politiska åsikters skull… En skurkaktig metod statsstödda organisationer i Sverige öppet skryter om när det handlar om att motverka svenska dissidenters möjligheter till opposition, exempelvis elaka nazist-rasister eller de människor som av olika praktiska anledningar utpekas som sådana och därefter dehumaniseras.

Däremot är medierna mer noggranna med att inte anklaga Uribe för något i onödan – vem kan exempelvis minna sig ha läst i “svensk” media att Al Gore, den folklige segraren i USA’s farsartade presidentval år 2000, nyligen bojkottade näringslivets miljökonferens i Miami med motiveringen att han vägrade att sitta i samma lokal som Alvaro Uribe? Eller att Uribe sedan han kom till makten skryter om att ha anställt över 4 miljoner informatörer, “sapos” (tjallare), i ett nätverk underordnat den colombianska militären eller den lokala polismakten i de delar av landet militären inte vågar beträda? Där kan man snacka om en “polisstat” som får Östtyskland att blekna… Om Hugo Chavez plötsligt på lösa gruder fängslade över 150 000 regimkritiker skulle vi nog fått det berättat för oss av demokrati-vurmande “opinionsbildare”, men nu när det är liberalen och den påstådde demokraten Alvaro Uribe som gjort detta ligger det tydligen inte i mediaklassens intresse att skriva något om saken. Och säger några svenska “journalister” eller skumma PEN-klubbare ett knyst om alla de äkta journalister som Uribe pekat ut som “statsfiender”, varpå de sedan snabbt blivit mördade av “okända banditer” som polisen aldrig lyckas spåra? Har någon journalist någonsin blivit mördad i Venezuela efter att ha kritiserat Chavez?

“In what country could there be a coup and then have all the perpetrators meet in a plaza to spend 50 days agitating through television networks, proposing another coup? Not in any [other] country in the world. I believe that there is not a more democratic, more law abiding, more tolerant, more generous man than Hugo Chavez.”
-Fidel Castro

Demokraternas terror mot civilbefolkningen

Hur många har blivit informerade av “svenska” medier att omkring 40% av ledamöterna i Colombias kongress, omkring 100 personer varav i stort sett samtliga är anhängare av Uribe, häktats eller kan vänta sig bli anhållna på order av specialåklagare ifrån Högsta domstolen efter att det avslöjats att de satts på sina poster av de terroriststämplade dödspatrullerna? (”parapolitica” / “paragate” / “parauribismo” / “Pact of Paramillo Knot” / “Pact of Ralito”) En av de som sitter bakom galler är Mario Uribe, nära släkting till president Alvaro Uribe och hans politiske förtrogne. En annan, en general, är en gammal personlig vän till presidenten… Hur många tror att Högsta domstolen kommer att gå vinnande ur detta, hur många tror att Uribe-USA-Israel kommer att vinna?

“Uribe is a lying lackey of the US Empire, a mafiosa, a criminal supporting para-militarist assassins and a narco-trafficker. He doesn’t want peace. [...] Uribe operates in the style of Israel, converting Colombia into the key arm of US interests in Latin America just as Israel is in the Middle East.”
-Hugo Chaves

…he became president by buying votes with drug trafficking money. His presidency is a product of electoral fraud. What’s known as the Uribista coalition consists of gentlemen drug-traffickers and paramilitaries. For that reason, the illegitimacy of this government is immense. What is difficult to understand is why other decent governments maintain relations when they know all this about the president.
-Raul Reyes

Det som nu blivit allmänt känt i den spansktalande delen av världen är att de liberala mordkommandona först genom terror rensade stora delar av landskommunerna på civilbefolkning. Officiellt har det hetat att detta varit att “bekämpa gerillan” och ledarna för terrorn har ofta erhållit ekonomiska bidrag av USA. I praktiken har dock demokratins ledande försvarare, däribland liberaler som Mario Uribe, stulit stora och värdefulla landområden ifrån de självägande småbönderna vilka dödats eller tingats bli internflyktingar. Efter detta har de gamla tråkiga partierna trängts undan och nya spännande partier med nya ledare röstats till makten med hjälp av dödspatrullernas knarkpengar. Förutom de 100 kongressledamöterna är flera hundra andra lokala politiker, borgmästare, guvernörer, tjänstemän och bolagsägare misstänkta för delaktighet i morden på “det egna” folket. Denna process tog sin början för knappt tio år sedan, kort innan Uribe kom till makten i Colombia.

–Det hände flera gånger i San José att jag gick ut och tog en öl med kompisar och paramilitärer kom in och sköt någon. Vi som överlevde fortsatte bara som vanligt och när polisen kom sa vi att vi inte hade sett något. Vet du hur det känns att säga till polisen att man inte vet vem som sköt ens vän och sedan se förövaren gå fri och fortsätta mörda? Det känns som att vara delaktig till mord.
-Julio Lizcano

Axis of Evil – Rymdimperiet USA-Israel-Colombia

Bandet mellan Förenta Staternas oligarker och Israel och den styrande eliten i Colombia är uppenbara, och historiskt belagda då vi vet att det var den colombianska oligarkin som i strid mot vapenembargot försörjde sionisterna med vapen under “al-Naqba” (”Katastrofen”). De mindre teoretiskt lagda behöver bara granska den militära utrustningen: demokratins försvarare de ultraliberala “självförsvarsgrupperna” som enligt alla människorättsorganisationer står för lejonparten av krigsbrotten i landet, är ofta utrustade med en charmig men opraktisk mix av amerikanska M16 och israeliska Galil 7.62.

Deras legendariska ledare Carlos Castano (även kallad “Rambo”) fick sin terroristutbildning inne i staten Israel, bland annat på SOA’s rekommendation. När ett gerillakommando anföll hans bas runt millenieskiftet räddade USA nyårsfirandet genom att dirigera ett helikopterburet elitförband till hans räddning. Många elitsoldater dödades av gerillakommandot och Carlos själv blev skjuten i baken när han klättrade upp i en helikopter och han flygs därefter till en armébas där han fick läkarvård för sin blamage. Sedan fick han gå. Allt detta trots att han officiellt var efterlyst som internationell terrorist och knarkbaron av regimerna i USA och Colombia.

En annan hörnpelare i USA/Israel/Colombia-alliansen har varit den israeliska soldaten Yair Klein, som efter att ha privatiserat sin militära verksamhet (”Spearhead”) och till och med fått den officiellt certifierad av “mellanösterns enda demokrati” (Israel) bland annat har använt “licensen att döda” till sponsring av morden i Libanesiska Sabra och Shatila, dödspatruller mot byaskolor i Nicaragua, de ökända barnsoldaterna i diamantrika Sierra Leone/Liberia, CIA-sponsrade talibaner i Afghanistan samt… ja, givetvis, Medillinkartellens och dödspatrullernas mordvåg mot oppositionen i Colombia under gerillakrigets paus på 80-talet.

…the work in Colombia and Venezuela is directed by experts of Israel and the United States. Thus the first paramilitary groups with the Castaños at the front were trained by mercenary teams such as Yair Klein of the Mosaad and others of the CIA.
-Juan Ramon Rios

Efter regimskiftet i Ryssland och pogromerna mot de judiska oligarkerna kom Yair Klein att gripas i Moskva och en domstol beslutade att han i enlighet med en internationell arresteringsorder skulle utlämnas för sitt samarbete med dödspatrullerna och knarkmaffian. Utlämningen hindrades dock av “European Court of Human Rights”, bland annat efter lobbying ifrån Avigdor Eskin, mannen som allmänt betraktas som anstiftaren till mordet på Yitzkak Rabin eftersom han kort innan mordet satte en kabbala-dödsdom på den israeliske premiärministern. Avigdor Eskin är också dömd för att i förbigående ha telefonavlyssnat den israeliske utrikesministern och ställföreträdande premiärministern Avigdor Lieberman, mest känd för sina rasistiska uttalanden om araber och hans förslag att avrätta alla parlamentsledamöter som talar fred med Hamas. Motivet till avlyssningen var att Eskin, som tillhör de “fromma” judarna, motsätter sig Liebermans kompromissvilja och påstådda flathet mot palestinierna (de judiskt religiösa kallar den ogudaktiga Lieberman för “Satan”).

Ett trick som Uribe använt sig av för att rädda sina kongressledamöter och sannolikt sig själv ifrån högsta domstolens utredning har varit att trots den nationella domstolens protester så snabbt som möjligt utlämna anklagade gangsters till USA, där de på order av politiskt styrda åklagare enbart anklagas för hanteringen av illegala droger medan de politiska morden och terrorn mot civilbefolkningen ignoreras. Detta har gått så långt att upprörda nordamerikanska domare i protest har dömt de anklagade till löjligt höga straff för förhållandevis små narkotikabrott, mycket högre straff än vad åklagarna själva yrkat på.

Ever Veloza had co-operated freely with prosecutors, leading them to unmarked graves and admitting dozens of murders. His testimony had alleged high-level collusion between paramilitaries, politicians and the security forces. Prosecutor Nubia Chavez told the Associated Press news agency that Veloza had acknowledged 480 murders by fighters under his command, but she said hundreds of others remain unsolved. “I think he was able to confess to about 50% of his crimes”. The BBC’s Jeremy McDermott in Colombia says victims’ groups believe he was extradited because he knew too much about senior figures who were involved with the paramilitaries.
-bbc.co.uk 20090306

Det är värdefullt att lära sig om länder som Colombia, därför att även om vi förr i tiden hade en idé om att dessa länder skulle förändras och bli ungefär som Sverige verkar motsatsen snarare vara fallet: länder som Sverige kommer i framtiden att bli ungefär som Colombia.

It’s alright, it’s alright
cause the system never fails
The good guys are in power
and the bad guys are in jail

It’s alright, it’s alright
just as long as we can vote
We live in democracy
and that’s what we promote

Isn’t it? Isn’t it?
Isn’t it? Isn’t it?

It’s alright, it’s alright
if the news says half the truth
Hearing what we want
is the secret of eternal youth

It’s alright, it’s alright,
if the planet splits in three
Cause I’ll keep selling records
and you’ve got your MTV

If we forget about them don’t worry
If they forget about us then hurry
How about the people who don’t matter anymore?

Tags: Analys

Låt oss granska Svenska Dagbladet, argumenterbart den minst judiska tidningen i Sverige, och hur de rapporterar ifrån FN-debatten om rasism. Låt oss göra detta till ett sportevenemang där varje “lag” (Iran, Israel / Indo-europeerna, Semiterna) får sina respektive “mål” när journalisterna gör övertramp och lägger in sin egen tendens i artikeln. SvD’s huvudartikel i ämnet finns länkad här
Lägg märke till att den är undertecknad “TT och SVD.se” med andra ord ser det ut som att detta inte är en enskild journalists verk, utan att det är den enstämmiga bilden ifrån hela Svd’s redaktion såväl som ifrån hela TT’s redaktion.

Avspark: Rubrik: “Delegater lämnade FN-konferens”. Ingen tendens, därför inget mål för någon sida. Bildtext: “Många delegater lämnade salen när Irans president Ahmadinejad attackerade Israel i sitt tal”. “Attackerade Israel” gjorde han faktiskt inte, han “kritiserade Israel”, så 0-1 till Israel. Vidare så hade man kunnat rapportera i bildtexten att majoriteten satt kvar och applåderade istället för att “många”, med andra ord “minoriteten”, lämnade salen. Okay, stolpe in och 0-2 till det röda laget.

Matchen är igång

Första stycket, och jag rapporterar endast “anfallen”, dvs tendenserna: “Irans president Mahmoud Ahmadinejad gick till häftig attack mot Israel.” Nej, det var ju ingen “häftig attack”, det var ju “kylig kritik” och 0-3 till semiterna. “FN:s generalsekreterare rasade mot talet” Oj, “rasade” trodde jag man bara gjorde i Hänt Extra, men nu leder detta till att SvD gör 0-4 för bortalaget. “både mötet och FN skadats av debaclet.” Det kan argumenteras att de flesta av delegaterna ifrån 3:e världen tycker att FN, dvs det FN de vill se, STÄRKS av “debaclet” och att det alls inte rörde sig om ett “debacle”. Så i snabb följd gör SvD 0-5 och 0-6 för det besökande Israeliska laget.

Andra stycket: “I morgon fortsätter FN-debatten om rasism, trots måndagens skandal då den iranske presidenten använde konferensen till att bespotta Israel. Det finns hopp om att en slutkommuniké kan antas före fredag, säger Sveriges FN-ambassadör i Genève, Hans Dahlgren.” “Skandal” är något negativt, fast de flesta tyckte det var positivt, så 0-7. “Bespotta”, detta går verkligen långt långt över gränsen för vad en riktig journalist kan uttrycka med sin trovärdighet i behåll, tur att SvD spelar säkert och låter journalisten vara anonym; 0-8 direkt upp i krysset. Sedan väver den hemlige artikelförfattaren in sina egna ord så att det nästan uppfattas som att det är Sveriges FN-ambassadör som “bespottar”, alltså 0-9 direkt efter den nya avsparken.

Långa bollar på Bengt och ett “ursinnigt” anfall

Tredje stycket: Ingen tendens. Fjärde stycket: “rev han först ner applåder från sympatiserande länder. Sedan följde ett ursinnigt utfall.” Hahaha, men det var inte alls ett “ursinnigt” utfall, jag har ju sett talet och det syns klart och tydligt att han inte alls var “ursinnig”! Detta är ren lögn ifrån den hemlighetsfulle lönearbetaren på SvD. 0-10 och matchen ser ut att tappa fart… Sedan citeras Ahmadinajeds tal vilket kan uppfattas som ett mål för det ariska partiet, men i själva verket är det inte tendens att citera ur det som hela artikeln “bespottar”. Så ett fint anfall ifrån det vita laget men tyvärr inget mål. “De gjorde allt rätt utom att skjuta bollen i mål”. “Om skottet hade riktats mot mål hade det gått in” osv osv… Sedan sägs att den lille stjärnanfallaren Ahmadinejad sagt att “Förintelsen är tvivelaktig“. Nu är min Farsi ruskigt dålig efter tusentals års separation ifrån urhemmet men jag tycker att jag borde ha uppfattat det om detta begrepp nämndes vid namn. Har jag missat detta eller kanske ifrågasatte Ahmadinejad koloniseringen av Palestina på ett mer abstrakt sätt som sedan SvD väljer att tolka som “Förintelseförnekande”? Okay, vi säger att det blev ett bortdömd mål och ställningen är då fortfarande olidligt spännande 0-10. Hur kommer SvD att fortsätta spela upp matchen för oss?

Halvtidsvila med underhållning och popcorn

Medan spelarna vilar kan vi låta oss underhållas av vad den historieintresserade Herman Lindqvist skrev i sin krönika på Aftonbladet den 26 November år 2000:

“Alla som vill se sanningen, upptäcker detta omedelbart. Under min egen drygt trettioåriga erfarenhet av konflikten har jag gång på gång fått uppleva hur nästan alla svenska journalister, politiker och vanliga turister som kommer för att studera problemen från bägge sidor mycket snart chockeras av den israeliska arrogansen och rasismen mot araberna. Få vågar eller orkar skriva detta då de kommer hem, för de som gör det blir omedelbart giftbesprutade av mäktiga och inflytelserika pro-israeliska lobbygrupper. Då är det bekvämare att tiga.”

Andra halvlek – SvD’s “Attacker” på Iran fortsätter

Femte stycket: “Iran började attackera Israel”. Betyder detta att Israel nu kommer att “vedergälla” med ett par kärnvapenrobotar mot iranska kärnkraftsanläggningar? Nej, inte “attackera”, “kritisera” och 0-11. “Ahmadinejad småleende fortsatte sina antisemitiska angrepp”. Jisses, “småleende” och “antisemit” hur ska det här sluta? Det går tydligen inte att spela fotboll mot Israel utan att vara antisemit… 0-12 och 0-13 i snabb följd. Kan verkligen det vita laget vända matchen nu?

Sjätte stycket: Här ljuger SvD, men kanske är det bara dålig svenska; USA bojkottade inte mötet på grund av risk för “massuttåg”, de bojkottade mötet bland annat för att de ansåg “massuttåg” vara en alltför mild åtgärd. Men inga mål.

Sjunde stycket: SvD citerar FN’s presschef “Heuzé”. Åttonde stycket: FN’s generalsekreterare Ki-Moon kritiserar (”attackerar”?) hemmalaget. Okay detta är rimligt, men då är det väl dags att intervjua två som stöder Ahmadinejad?

Nionde stycket i vilket tre professionella aktivister ondgör sig

Nionde stycket vilket jag räknar ned till nästa svarta rubrik: Nej, nu har SvD helt förlorat balansen. Istället för att intervjua någon som stöder det vita laget, t.ex. någon av alla de negrer som applåderade åt vår stjärnanfallare, så intervjuar SvD två judiska aktivister, först Elie Wiesel som tjänar pengar på berätta otroliga historier för vita barn, och sedan Israel-aktivisten Alan M. Dershowitz som i Sverige är mest känd för att ha lyckats hjälpa O.J. Simpsons att slippa fängelse efter att den senare huggit ihjäl sin vita fru med en kniv. Ujujuj, detta ser riktigt otäckt ut… Finns det inga gränser för vilken hatpropaganda en tidning helt finansierad av statliga bidrag kan trumpeta ut? Dershowitz “attackerar” oss svenskar och förebrår oss för att vi skickade en ryggradslös representant som inte gjorde mer för det judiska folket än lite marsch-exercis.

Jon Voight och “Undergången”

Jon Voight gråter i TV
Men nionde stycket är inte slut utan SvD låter, hör och häpna, ÄNNU en välkänd Israel-aktivist uttala sig. Jon Voight beskrivs av Israeliska media som en “Israel-aktivist” och säger i intervjun ovan att icke-judar borde hylla israel som en välsignelse för mänskligheten och att en icke-mänsklig gud som kallas “Jahve” har gett Palestina åt judarna och att det därför vore oetiskt och fel att ge bort en del av detta land till dess urinvånare i utbyte mot fred. TV-inslaget är värt att se om inte annat för att Jon Voight gråter i slutet för de stackars judarnas skull… SvD kallar honom “människorättsaktivisten”, den Israeliska tidningen Haaretz kallar honom “Israelaktivisten”: betyder detta att judarna ÄR de enda människorna som det står i deras hemliga heliga texter de fått av sin argumenterbart rasistiske och folkmords-ivrande Gud? Voight säger “fiasko för FN:s människorättsråd, en antirasist-konferens blev ett antisemitist-möte”. Så fem stycken får kritisera det vita laget utan att någon ges tillfälle att försvara det! Och absolut inga negrer på anti-rasist konferensen får uttala sig i SvD; det vore ju rasistiskt!! Okay, det röda laget får tre mål, ett för varje oemotsagd Israel-aktivist, och ställningen blir i snabb följd 0-14, 0-15 och 0-16 till det judiska laget.

Tionde stycket som jag räknar till den avslutande YouTube-videon med en del av det kritiska talet: Ingen tendens, Ahmadinejad citeras vilket är rimligt eftersom två lönearbetare inom FN gavs utrymme att kritisera honom. Matchen slutar alltså med båda lagen fullständigt uttröttade.

Men 0-16, skrämmande SvD…

Tags: Analys

Som offentliga personer i något avseende kommer vi förr eller senare att ställas mot väggen av människor som vill kontrollera landets politiska utveckling, de kommer att kräva av oss att vi tar avstånd ifrån den ena eller andra gruppen eller personen. I detta läget åligger det oss ett fundamentalt ansvar att inte låta oss ledas i någons ledband. Att avkrävas ett avståndstagande och svara mot detta är att välja att låta sig förledas in i träldom, eftersom man väljer att ta rollen som träl och ge sin angripare rollen som husbonde. Enbart en skrämd eller hatisk människa går runt och tar avstånd ifrån än den ena än den andra, speciellt om avståndstagandet är ett resultat av påtryckningar ifrån tredje part.

Ett avståndstagande är ett spel som fram till nu gått till så att den som ställs inför kravet att ta avstånd har att välja mellan att antingen följa uppmaningen och i fortsättningen leva utan egentlig trovärdighet ifrån någon sida, eller så att vägra ta avstånd och på så vis förknippa sig själv med den demoniserade person eller grupp som satt sig upp emot samhällets herrar. Det vi har sett exempel på är framförallt hur människor som pressats till avståndstagande har lockats med absolution men i slutändan enbart lyckats rädda sin egen fysiska person på bekostnad av ökad isolering ifrån alla inblandade parters gemenskaper.

Så vad bör vi göra när vi ställs inför detta spelupplägg? Implementationen av lösningen kan se olika ut, men en generell strategi bör vara att attackera istället för att försvara, att bedriva kampen på aggressorns territorium med aggressorns intellektuella infrastruktur i vågskålen istället för den egna. En debatt av detta slag ter sig ofta som en brottningsmatch där den som enbart försvarar sig obönhörligen förr eller senare kommer att hamna på rygg, oavsett sin tekniska skicklighet, styrka eller kämpaglöd. Att själv gå till attack på en annan front ger därför för närvarande retorik i sig till debatten och sätter både angripare och åhörare ur balans.

Rädsla, hat och girighet är det som får människor att attackera varandra. De som går runt och kräver avståndstaganden, att lämna ut medmänniskor i kyla och isolering, det är dessa människor som är de hatiska och de giriga, i bästa fall de rädda, det är de som önskar så split bland människorna för att främja sina egna positioner. Om jag uppmanas att ta avstånd ifrån någon svarar jag tvärtom genom att sträcka ut handen till den som anklagas och smädas, och säger “Hej, vad heter du? Låt oss tala med varandra och lära oss att förstå varandra bättre.” Genom mitt exempel utmanar jag angriparen att våga göra detsamma.

Tags: Analys, Taktik

Kalle Olsson skrev igår en ledare på Länstidningen med rubriken “Vem ska obamafiera Svrige?”. Ja, han klarar inte att stava sitt eget lands namn bättre än så. Kanske är det i solidaritet med alla de “nysvenska” elever som rapporterats sänka landets skolresultat till en ny bottennivå detta år? Låt oss hoppas att det ligger mer välmening än ovett i hans prestation.

Det är värt att läsa ledaren enbart på grund av att det vid dess sida finns en ruta märkt med rubriken “Fakta” där det enbart presenteras en massa uppenbart politiskt tyckande i stil med att världsekonomin endast kan räddas om världens länder underordnar sig USAs ledning, och att skattesänkningar är detsamma som att bränna upp pengar. Som om det fortfarande finns någon i Sverige som tror på att ekonomin stimuleras om staten tar ifrån folk deras pengar… Det går inte att säkert avgöra om “Fakta-rutan” är ett skämt i glad 1 April-anda eller är allvarligt menad. Den enda äkta fakta i “Fakta-rutan” är ordsekvensen “mitt i denna röra reser sig Gordon Brown och Barack Obama som de två tydligaste förespråkarna av en aktiv saneringspolitik”. Ur stridens röra reser sig alltså två hjältar, det är nästan som man kommer att tänka på Ajax och Akilles utanför Trojas murar…

USAs och Englands logiska allians

Om man bortser ifrån den manipulativa värdeladdningen är dock grunden i ordsekvensen helt korrekt, dock nämns inte logiken i skeendet, nämligen att det är just i dessa två länder som de internationella bankerna har störst makt över politikerna och att det är dessa internationella banker som har mest att tjäna på “saneringspaket”. Inte minst tjänar bankerna på saneringspaket eftersom de tusentals miljarderna inblandade inte kan tas ur fickan på någon skattebetalare utan helt fräckt måste skapas ur tomma intet i form av banklån med tillhörande ränteinbetalningar. Alla dessa nya pengar gör givetvis de gamla pengarna folket har arbetat ihop mindre värda, så folket får betala dubbelt, dels i kommande inflation och dels i form av skattefinansierad ränta till bankerna. Bankerna i sin tur tjänar dubbelt på “saneringspaketen”, dels blir de “sanerade” istället för likviderade vilket hade varit fallet i ett hederligt samhälle med demokratiskt innehåll och dels får misslyckade bankdirektörer några miljarder extra i ränteinkomster och säkert också bonusar för att de lyckats manipulera politiker och ledarskribenter så bra.

Som exempel på detta skall jag ta ett kort exempel: En populär retorik numera är att “bankerna har fått alldeles för fritt spelrum, nu måste politikerna gå in och reglera”. Tveklöst är det så att vårt finansiella system är skapat i första hand av bankdirektörer och inte av politiker, och att detta är anledningen till att det är så skurkaktigt. Men alla som har sett på nyheterna någon gång det senaste året är medvetna om att “Finanskrisen” operativt sett hade sin början i “Bolånekrisen”. En grundförutsättning för bolånekrisen var att banker och mäklare precis som i Sverige spekulerat upp bostadspriserna så att i princip alla som ville köpa en bostad var tvungna att låna pengar och betala ränta till bankägarna. Men det som verkligen fick Bolånebomben att brisera var att staten gått in och tvingat bankerna att låna ut pengar till människor som inte förstod sig på ekonomi.

Det hela började på 90-talet med att bankerna lobbade mot Clinton-regeringen att stifta lagar så att de kunde tjäna mer pengar. Men de sa inte “låt oss göra fler människor till vårat boskap och mjölka dem på pengar”. Istället sa de “det finns ett strukturellt förtryck. Fattiga minoriteter (icke-vita) äger inte sina bostäder och tillåts inte få bolån”. Resultatet blev att Bill Clinton i all välmening stiftade lagar som i praktiken tvingade banker att låna ut pengar till människor med urvalet att de skulle ha rätt hudfärg och känna sig lagom förtryckta. Att de skulle arbeta och ha betalningsförmåga var inte nödvändigt. Inte heller var det nödvändigt att de förstod sig på ekonomi, för enskilda banktjänstemän påstod sig göra detta och garanterade att om de arbetslösa köpte hus, belånade dessa och köpte fler hus, så skulle de kunna tjäna mycket pengar på att bostadspriserna hela tiden ökade.

Taktiken att spela på båda lagen

Givetvis var detta ett pyramidspel som de flesta förlorade. Precis som i Vredens Druvor drev bankerna sedan folk från sina hem och skapade ett vilset proletariat som ropade på “Change”. Det mest vulgära i detta är att samma människor som ställde till med allt genom välmenande regleringar och en politik som konstant går ut på att sätta den svage på piedestal nu skyller ifrån sig och påstår att de själva besitter lösningarna. Förvisso är denna taktik att “spela på båda lagen” inte något nytt för de internationella bankirfamiljerna. Vi kan med fördel minnas exempelvis den “svenska” familjen Aschberg som finansierade den “ryska” revolutionen och sedan tjänade pengar på banklån till de krigförande staterna i det resulterande världskriget.

Det som behövs är inte ytterligare regleringar i ett anti-demokratiskt och folkfientligt finansiellt system, utan likvidering av olönsamma banker och företag samt politiker med ideer om hur samhället i framtiden skall vara organiserat till folkets gagn.

Tags: Analys, Ekonomi

“My high and mighty judges, you are convicting yourselves, not me.” – Sylvia Stolz

Del 1 – “The Emperor’s made a critical error,
and the time for our attack has come”

Bakom Statens Television’s partsinlaga om SSPX och den Romersk-katolska kyrkans relation samt debatten kring detta gömmer sig en större fråga som tyvärr publikt inte såg sin chans till gryning, nämligen “Förintelsen”, dvs frågan om det fanns ett systematiskt mördande av judar inom koncentrationslägrens jurisdiktion, bäst exemplifierat genom ifrågasättandet av gaskamrar. Bakom denna fråga finns i sin tur en än större fråga, nämligen den om “Yttrandefriheten”. Det har nämligen visat sig så, att vi kommer att tvingas välja vilken av dessa idéer vi vill ska överleva i framtiden – idén om “Förintelsen”, eller idén om “Yttrandefriheten”.

I takt med att de officiella dödssiffrorna skrivs ned år för år, och koncentrationsläger för koncenstrationsläger har avskrivits som varandes ett “Förintelseläger”, och fler och fler judar ifrågasätter hela grundfundamentet för förintelsen – “gaskamrarna” – har det stiftats ett antal lagar, mest noterbara i Tyskland och Frankrike, som kriminaliserar människor som försöker se båda sidor av saken och väga de mot varandra. Samtidigt har propagandan helt undgått denna, låt oss kalla, “officiella revision”… “Sex miljoner” har nämligen blivit en ritual att uttala trots att de officiella siffrorna hela tiden ändras.

För det första leder denna totalitära utveckling till att medan den ena sidans argument helt bortses ifrån, kan den andra sidans argument tillåtas vara precis hur galna och ologiska som helst – eftersom det är kriminellt att ifrågasätta dem. Det hela liknar häxprocesserna där “vittnena”, då bestående av framförallt barn, i många fall kunde komma undan med de mest uppenbara menedsagor och demoniserande personangrepp just därför att det låg i linje med det för stunden politiskt korrekta.

För det andra, och långt mycket viktigare, har denna utveckling nu lett till ett sammandragande av styrkor, något om liknar ett avgörande slag. Strategiskt sett har Imperiet gjort ett avgörande misstag, de har satt “Förintelsen” emot “Yttrandefriheten” och gett en hävstång av fantasieggande storlek till de som givits rollen att försvara “Yttrandefriheten”. Enbart om vi väljer att tolka Imperiets mål som ett totalt avskaffande av yttrandefrihen kan detta val av strategi ligga i deras intresse; Antingen använder de “Förintelsen” som en hävstång för att avskaffa “Yttrandefriheten”, eller så har de givit oss en hävstång till att göra det motsatta. Det ligger nu i vårt intresse att göra vårt yttersta för att belysa denna dragkamp, mellan “Förintelsen” och “Yttrandefriheten”, och att mana alla att välja sida och hugga in. För att nå framgång är det viktigt att “Yttrandefrihetens” banderoll samlar alla dess krafter, inte bara “förintelseförnekare” utan även alla de som genom ett trollslag blivit dess auxiliaries.

Interlude

Det är ett intressant ord detta ordet “Förintelseförnekare”. Det enda andra förnekare-ordet jag känner till är “Gudsförnekare”. Måhända är jag väldigt obildad, men enda gången jag hört sådana uttryck är i gamla filmer: “Jaså, du är Gudsförnekare! Här ska du få smaka på rottingen din slyngel!”. Nu är alla Gudsförnekare, eller de flesta i alla fall, och det är inte längre kontroversiellt. De flesta har nog inte ens hört ordet. Men det verkar som om Förintelsen nu ersatt Gud som människans herre. Det värsta man kan vara nu för tiden är ju “Förintelseförnekare”. Gud kan man häda på alla de vis, förneka honom, tillverka oxar i guld för att håna honom, måla honom som en hund med bomber i hatten eller som en läskig sodomit på väg att bli AIDS-smittad – It is all good! Men ve den som trampar Förintelsen på tårna! Denna nya gud är mycket mäktigare. Den skall dö tusen smärtsamma dödar den som hädar henne, eller åtminstone spärras in ett par år och få näringsförbud. Gudfruktiga svenskar, ni skall hädanefter vara Förintelsefruktiga!

Del 2 – “Tillbaka till Framtiden”

Så, vad kan då vi arma stackare som inte har vett att överge våra gamla gudar göra? Vi kan påpeka det absurda i situationen, och vi kan göra detta med humor eller cynism och utan att förneka något. Vi kan sprida kunskapen om att människor kastas i fängelse i Europa för deras tros och åsikters skull, vi kan sprida historien om advokaten som kastas i fängelse för att ha försvarat sin klients tro, och vi kan fråga varandra hur det kommer sig att judar kan hålla ett annat folk stängslade som boskap och döda av dem närhelst det passar (exempelvis just innan val) utan att detta anses kriminellt, medan icke-judar kastas i fängelse i flera år för att de trott “fel”.

Framförallt kan vi koppla denna ordning till de som har makten över den media som riktas mot oss och som därigenom sätter dagordningen för våra politiker. Vi kan fråga varandra om det verkligen var folklig efterfrågan som la grunden till Förintelselagar, Hatlagarna som sätter likheten inför lagen ur spel, och Homosex-lagarna som nu håller på att avskaffa äktenskapet och familjen. Eller om allt detta inklusive bankkriser, världskrig och massinvandring hör ihop i samma onda soppa?

Tags: Analys, Taktik

“Build a Homeland or die trying – David Lane”

Mexicos integrering i USA

“I have proudly affirmed that the Mexican nation extends beoynd the territory and close by its borders and that mexican migrants are an important – a very important – part of it.”
Ernesto Zedillo, Mexicos president, 1997

Mexico håller på att integreras i USA. Men för att genomföra denna integration krävs hårda tag. Mexico lider nämligen av den sjukdom som är typisk för just USA’s allierade i Latinamerika – det är till stora delar ett laglöst land. Medan “Plan Colombia”, som ni kan läsa i John Kerry’s dialog med Hillary Clinton, inte alls har minskat droghandeln utan enbart haft effekt på de väpnade grupper i Colombia som just motsätter sig USA’s inflytande över landet, måste “Plan Mexico” av nödvändighet fokusera mer på de renodlat kriminella aktörerna. Därmed inte sagt att “War on Drugs” i Mexico verkligen kommer att bli ett krig mot knarket, men sannolikt kan vi förvänta oss ett krig mot de kriminella organisationer, karteller om man så vill, som livnär sig på bland annat handel med knark och människor. En “Colombiasering” av Mexico är alltså att vänta med ökade politiska spänningar då kartellerna för sin överlevnad tvingas börja bedriva politik och militären vänder gevären mot den egna civilbefolkningen.

Plan Mexico

För att kongressen skulle godkänna “Plan Mexico”, eller “Merida Initiative” som den också kallas, krävdes att Mexicos president Calderon visade framfötterna och började rensa Mexico från de kriminella element som inte jobbar till USA’s fördel. Detta har av Calderon kallats “Operation Clean-Up” och har dels inneburit en Kafka-liknande situation för de många högt uppsatta mexicaner inom militären och polisväsendet som har arresterats efter hemliga vittnesmål av USA-kontrollerade vittnen med skyddad identitet. Dels har det inneburit regelrätta strider med människor i och kring den organiserade brottsligheten och slummen i Mexico. Det har gått så långt att the U.S. Joint Forces Command nu skriver i sin Joint Operating Environment (JOE 2008) rapport:

“In terms of worse-case scenarios for the Joint Force and indeed the world, two large and important states bear consideration for a rapid and sudden collapse: Pakistan and Mexico.
[...]
The Mexican possibility may seem less likely, but the government, its politicians, police and judicial infrastructure are all under sustained assault and press by criminal gangs and drug cartels. How that internal conflict turns out over the next several years will have a major impact on the stability of the Mexican state. Any descent by Mexico into chaos would demand an American response based on the serious implications for homeland security alone.”

www.elpasotimes.com: Could Mexico collapse?

Märk de “ryska” undertonerna i den sista meningen i citatet ovan… Lägg även märke till omröstningen på elpasotimes: för närvarande har 63% av över 24 000 svarat “Yes, the drug lords are taking over”

Rent praktiskt kommer “Plan Mexico” att innebära en infiltration av USA-agenter i den mexicanska byråkratin, där mexicanska agenter måste underordna sig USA’s regler och tester, bland annat lögndetektortester. Den kommer också att innebära en “EU-anpassning”, eller USA-anpassning rättare sagt, av de mexicanska lagarna och sannolikt också en underordning av den mexicanska underättelsetjänsten. Den mexicanska logistiken kommer också att USA-anpassas eftersom Plan Mexico kommer att innebära stora åtaganden för USA’s ambassad i Mexico och framförallt för dess militära avdelning (Försvarsdepartementet, National Security Agency, CIA, DEA, FBI, m.fl.).

“Fri rörlighet för varor och tjänster” (varor och människor)

Plan Mexicos ekonomiskpolitiska motsvarighet kallas Security and Prosperity Partnership (SPP). CNN’s nyhetsankare Lou Dobbs har presenterat SPP som en plan för att skapa en Nordamerikansk Union, liknande EU, av Canada, USA och Mexico. I Canada finns farhågor om att USA’s säkerhetsagenda skall tvångsöverföras till Canada och att USA skall ta kontrollen över Canadensiska naturresurser som t.ex. färskvattnet (Plan röd, USA’s planerade krig mot England på 1930-talet). Många parlamentsledamöter har också hävdat att processen har varit illegal och utan möjlighet till folklig eller parlamentarisk insyn. Helt klart är att den propaganda som föregått skapandet av SPP har bestått av skräckscenarior om internationell terrorism och gränsöverskridande brottslighet och ett förnekande av den klassiska “Westphaliska” bilden av vad “nationell säkerhet” innebär.

Så vad kan då hota denna integration mellan USA och Mexico, förutom skäggiga survivalister som med geväret i hand bygger stängsel? Det största hotet mot integreringen av Mexico och USA är faktiskt en valseger för den mexicanska vänstern, eftersom detta – om valsegern faktiskt resulterar i ett maktskifte – skulle medföra allianser med USA-kritiska länder som Cuba, Venezuela och Ryssland, ökad ekonomisk orientering och integration av Mexico gentemot de Sydamerikanska ekonomiska unionerna och sist men inte minst en ökad etnisk profilering. Precis som det finns européer i Amerika som önskar bevara sin kultur finns det mexicaner i Amerika som önskar bevara och utveckla sin kultur. Och denna senare kraft, denna etniska medvetenhet, har aldrig varit starkare än den är nu.

“We are mexicans that live in our territories and we are mexicans that live in other territories. In reality we are a 120 million people that live together and are working together to construct a nation.”
Vicente Fox, Mexicos president, 2004

(Del 1 kan ni läsa här)

Tags: Analys, Ekonomi, Kultur